Barn är som hundar. Man får de barn och hundar man vill ha. Och förtjänar. Men är utgångspunkten kärlek så blir det bra!

Med hundar kan man gå på valpkurs. Det är utmärkt och man får en del tips om regler och gränser och så kan man lära hundarna att gå förbi en bit blodpudding på marken utan att ta den. Det ligger ju så ofta blodpudding och skräpar så det är bra att träna! Kanske vore det bra att träna med lördagsgodiset?!

Med barn är det mer trial and error. Men jag tänker så här: jag är en tillräckligt bra mamma. Och tänk om det hade funnits något som var perfekt - hur skadande hade inte det kunnat vara? Om det t ex hade varit perfekt utan konflikter: hur blir det då för barnen när de möter konflikter utan att ha fått träna hemma?