Sedan jag var mycket liten har jag flugit mycket. Redan som smååring alldeles själv... först med hjälp av att en vuxen parkerade mig på ett flygplan och jag vid ankomsten blev hämtad i flygplanet. Läskigt men mest spännande. Fast det är nog en efterhandskonstruktion, för mig var att flyga som att ta bussen. Jag minns, tror jag vid min första alldeles egna resa så ung som fem år gammal, att jag fick en röd lackväska att ha min biljett i. Den hade lång axelrem så att den kunde hänga på axeln. (Undrar om den inte hade dragkedja på toppen?) Jag var så stolt och den var jättefin! Jag kommer ihåg hur vi satt vid matbordet och mamma och pappa instruerade mig hur jag skulle ta mig fram på Kastrup. Jag repeterade och resan gick alldeles utmärkt. Kastrup är en madeleinekaka, mycket mer än en flygplats.
Jag kan fortfarande flyga. För att jag törs och vill. Men också för att jag vågar stå upp när det behövs. Sitta ner i båten (!) när det behövs. Våga stå för att jag är den jag är med gott samvete. Utan dåligt bagage blir man lättare. Att vara sann mot sig själv. Det låter något, men det känns gött att känna att det är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar