Jag har tittat på orden karaktärsdaning och karaktärsdanande. Det finns något späkande över orden. Lidande, fysiska omständigheter, jante?, livets hårda skola, "det är nyttigt", stryk vare sig det behövs eller inte osv. Men är inte allt man gör just danande av karaktären? Utan att det för den skull måste vara tufft och hårt? Fallskärmsjägare?
Men vem vill inte ha en bra karaktär? Att bli ihopkopplad med svaghet och elände och ryggradslöshet står inte på önskelistan så ofta. Ynkrygg, bedragare, lögnare - top prio? :-)
Är den hårda varianten av danandet efterfrågan på ödmjukhet inför livet? Den som har sett mörka baksidor njuter mer av ljuset? Man ska ner i skiten för att veta vad man har, som en god vän säger. Att man får perspektiv om man vågar titta på en större helhet? Att inte glida på en räkmacka genom livet?
Räkmacka = bortskämd, småunge, oreflekterad, omogen, omedveten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar