Jag är stolt över att vara medborgare i ett land/samhälle som har yttrandefrihet. Att som ockupanterna få säga vad de tycker och samlas på offentlig plats.
Jag är också stolt över polisen som kändes lugn och trygg och verkar ha hanterat situationen på ett förträffligt vis. Sade att ja demonstranterna får uttrycka sig men de får inte göra olagliga saker.
Det blir en konflikt för mig nu, yttrandefriheten å ena sidan och olagligheterna å andra. Och varför kan de inte separeras? Hur kommer det sig att man i en anda av yttrandefrihet tänker sig till "rättigheten" att tomma hus är allas hus? Att man får ta ett hus bara för att det är tomt?
Eller som någon intervjuad uttryckte det: jag har länge velat ha en bostad i Lund... och tycker att jag borde få en.
Eller som någon annan uttryckte det: bortskämda snorungar. Det känns som att samhället ska förväntas ta dessa frågor på allvar men så kan man inte fullfölja på ett vuxet sätt? Om det nu är vuxet att inte vara olaglig.
Jag är stolt över att alla har rätt att uttrycka sig och jag är stolt över att polisen får visa var gränsen går. Jag är glad över att jag var på stan igår vid lunchtid och kunde visa mina barn yttrandefriheten respektive ordningsmakten.
Det jag inte är så stolt över är vad som hände med en grupp människor som döljer sina ansikten och namn och vill bli tagna på allvar.
Nej, du får inte slå Lasse med spaden och du får heller inte ta Lasses hink bara för att han inte leker med den just nu. Och titta på mig när vi pratar.
Vad hände med det kritiska tänkandet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar