För det mesta är vi rimligt artiga mot varandra. Hejar och frågar hur det är. Nickar lite. Vinkar lite. Ler försiktigt. Umgås på ett normalt socialt sätt. Fungerar tillsammans. Och så vill jag ha det. För det mesta.
Funkar inte alltid.
Ibland får man göra våld på sig själv för att skydda sig själv. Det känns förbaskat trist men ibland är det så att minsta lilla nickning får helt orimliga konsekvenser. Som om det normala umgängessättet betyder: varsågod, kom och invadera mig, lyssna inte på vad jag säger, titta inte på mina icke-verbala signaler... Som tur är gäller detta få personer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar