Tant Orkidé

Imorse ringde en kompis och frågade om hur han skulle plantera om orkidéer, huruvida det skulle vara krossat sten i botten på krukan. Det låter väl bra som jag sa. Å andra sidan har jag aldrig skött mina orkidéer enligt instruktionerna och det funkade bra länge. Å andra sidan igen är de döda nu. Kan ha varit av ålder.

Numera är mina hibiskusar kära liksom olika sorter pelargoner. Som igår, jag var bara tvungen att köpa en ny pelargon och fick med en penséepelargon.

Det är något visst med blommor med accent!

Tenta igen

Inspirera mig, förklara, motivera, en positiv inlärningsspiral.

Jag drar i ena änden av dragkampstrossen för glatta livet. Sluta dra i andra änden.

Det är roligt, det är intressant. Jag kan flyga.

En härlig vårhelg önskar jag oss!
Kram

Slitna metaforer

Gamla klyschor är överlevande i kraft av sin pregnans. Och även om de är lite tjatade kan man suga på dem länge. En version kunde vara mitt motto för dagen:

Skota hem, sitta stilla, huka lite grann.

Skota, sitta, huka.

Statistik-panik

Kurs: Hur man inducerar statistik-ångest.

Steg 1) man ifrågasätter varför någon skulle tycka att det är roligt att läsa statistik som samhällsvetare i allmänhet och som psykologstudent i synnerhet
Steg 2) man talar om att det kan vara knepigt och svårt med statistik
Steg 3) man talar om att det inte går att förstå statistik på en kurs på fem veckor utan att det tar jättelång tid, och förståelsen antagligen bara är ämnad för statistiker

... ja, jag slutar listan här. Den är ofullständig och kunde kanske göras oändlig.

"Man" är kurslitteratur och utbredd hype kring statistik.

Vad hade hänt om någon sagt att statistik är sexigt och häftigt och coolt och kul att kunna och att det bara är att räkna på och det löser sig och man förstår sambanden efter en stund och sammanhangen ger sig med lite övningar, osv?

Tacksamhet

Jag är tacksam för att jag fick krama mina pojkar ikväll. Varma goa nära kramar. Av någorlunda hela pojkar. Veta att de sover i sina sängar, snusandes, snarkandes, med plåster, skrapsår, hål, upprivet, sytt, koagulerat, kliat, rivet.

Varma goa nära kramar.

Vilken jävla april. Redan.

Igår hämtade jag äldste sonen vid skolan som snubblat och slagit upp knät. Värre än så var att han blivit puttad in i en stol så att han fick ett stort skrapsår på kinden, samtidigt som puttaren skrattade - och fortsatte stöka och bråka.

Idag blev jag inringd till skolan eftersom en av pojkarna blödde från huvudet efter att ha blivit slagen i huvudet. Idag var det yngste sonens tur, att bli slagen. Dock av en annan pojke. Ambulans och sju stygn var dagens skörd.

Jag är rädd för att gå upp ur sängen imorgon, men jag vet att jag måste.

För att visa att elakhet eller oförstånd och brist på en del och för mycket av annat aldrig någonsin får vinna. Att det alltid är rätt att säga ifrån! Att den som tar till våldet när orden tar slut aldrig får vinna. Oavsett skäl får aldrig fysiskt våld, hot om fysiskt våld eller psykiskt våld vinna. Aldrig.

Som vuxna har vi ansvar för att hjälpa de barn som inte kan hantera vanliga situationer på ett rimligt vis. Det är vi vuxna som visar vägen och sätter gränser. Och den som vågar säga ifrån och hävda sin integritet har aldrig fel. Utan våld.

Det osynliga våldet?

Det är så mycket som försiggår bakom dörrar och gardiner. De extrema exemplen får uppmärksamhet och vi kan knappt ta till oss dem, så som "fritzl-typerna". Sedan är det som sker i ditt hus, hos din granne, i ditt område, hos "vem som helst", som jag läser om i Sydis idag. Jag inser hur tacksam jag är över att jag "lyckats välja" män som inte slår. Män som är schyssta och vanliga. Men det visste jag ju inte. Och kunde jag inte lika gärna råkat välja en "schysst och vanlig" kille som slog? Och ändå inte "vem som helst". Alla slår inte. En del är "smartare" än så och misshandlar psykiskt. Verbalt våld, tyst hån, tystnad, lögner, tyst bestraffning, blickar, bedrägerier, tysta hot, manipulationer osv. Till slut kan rädslan var lika stor, och paralyserande, som för att få ett fysiskt slag. Där har jag också för det mesta haft "tur" men hur kan man i förväg veta det? För det tysta och osynliga våldet är inte olagligt som det fysiska våldet?! Det våldet kan också pågå i många år. Män och kvinnor som behöver hjälp. Män och kvinnor som förövare - och som offer.

Dödligheten ger mindre allvar

Jag har blivit mindre allvarlig sedan jag insåg att jag är dödlig. När jag var ung funderade jag inte i de banorna, huruvida jag skulle dö eller inte. Livet var.

Nu vet jag att jag ska dö. Och mitt i allt seriöst är jag mindre allvarlig. Tar inte mig själv på lika stort allvar. Andra tar jag på större allvar. Har mer distans till mig själv. Och mer distans till andra.

Det är inte så att jag är rädd för döden. Jag har respekt för att när döden kommer då blir det inte mer. Men eftersom att jag vet att den kommer så ser jag livet och människorna lite annorlunda. Vilket är vilsamt. Det finns en trygghet i dödligheten. En visshet och ett omfamnande.

En riktigt fin vecka önskar jag dig!
Kram
Sofie

Det ÄR vår

- det kan notan på apoteket idag intyga. Killekill, ont, yrsligt, dammtorrt i halsen, sus i öronen osv. Allergimedicin. Det positiva är ju att det är ett säkert tecken på vår. Men jag vill ha lite belöning då. Inte snöglopp utanför, inte mediciner och en varm tjock filt över hela mig utan värme och sprutande rabatter, shorts, kaffe i trädgården. Nån glädje ska jag väl ha som säker vårSaida!

Rosa champagne - och uppsägningar

Lördagens dammiddag inleddes med rosa champagne, som det väl sig bör (dock enligt studentaxiomet med ett oäkta mousserande men så gott likväl!), det är girlish med rosa och bubbel dito. Fniss.

I verkligheten idag, med samtal, matlagning, städning, inte så studentikost. Inte heller att prata med två vänner på kvällen, med färska uppsägningar - "ja, alltså jag har lite tråkiga nyheter...". Lågkonjunkturens slevar svänger friskt.