Var på min kurs i behandlingssituationens psykologi igår. Det handlar om möten. Hur gör man? Man får träna helt enkelt. Och det kommer att bli fel, om man räknar med det blir det lugnare. Och så länge man verkligen försöker så räcker det en bit på vägen. Men empati tar tid att utveckla. Det handlar så mycket om erfarenhet. Därför blir jag skeptisk när personer som är tjugo och något ska bli coacher.

Borde det finnas en åldersgräns för att vara coach? Visst, man kan och ska lära sig tekniker, och öva och öva. Men jag hade inte velat vara försöksobjekt för en tjugotreåring. Jag tycker att det är synd att ordet coach blivit nött och stött och kanske förbrukat?

Jag har valt att kalla mig samtalspartner istället. Det ger mig utrymme att anpassa mig till min klient och möta denna med just det som krävs i det mötet. Det ger mening att det är ett samtal och inte ett formulär med frågor. Det ger ett samspel som pekar på samarbete.