Jag har sett filmen Nunnan om flickan som blev nunna och hennes familj. På ett ställe säger filmaren att flickans beslut kanske övergår vad hon kan förstå. Jag förstår inte heller. Men jag ser glädjen. Det är vackert. Kanske ser jag det och tycker jag så för att jag är obotlig romantiker.
Mamman säger att man måste avstå annars klarar ingen relation av att överleva. I klostret blir det enkelt? Man exponeras inte för frestelse. Den som avstår ute i samhället avstår verkligen. Guds (?) prövning sätts på stort prov.
Förtroende bygger på tillit som bygger på avstående?
1 kommentar:
Jag har sett dokumentären två gånger. Båda gångerna följde jag flickan och hennes val med förundran. Ja, egentligen följde jag hela hennes familj med förundran. Att bygga sitt eget kyrkorum för att kunna sköta sin tro som de vill, innebär en stor övertygelse. Att se en så stark övertygelse i vårt segregerade samhälle överväldigar. Och att det i en så sammanhållen troende familj finns ett svart får inger hopp. Även i dessa skaror finns ett kritiskt sinne. En som inte riktigt kan acceptera familjens alla val till fullo, även om Gud står honom nära.
Skicka en kommentar