"...år av taktiskt tänkande om farorna att utlämna sig till någon hade hållit honom tillbaka.",
"... oförmågan var helt hans egen...", "Han förbannade sin svaghet som alkoholisten sitt beroende...". Ur Makt och rädsla av Ylander och Larsson-Lindman.
Är det bäst/värst att vara medveten om sitt tillkortakommande och ändå inte kunna göra något åt det? Att veta om det och göra något åt det? Att inte veta om det alls? Orka eller inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar