När jag började läsa till psykolog tänkte jag att det var ett bra yrke, en bra titel som representerade något som jag håller högt, något fint som signalerar kunskap och förtroende. Och det tycker jag fortfarande!
Jag har slagits av hur det också ser ut, i närheten, i regionen, i Sverige och i omvärlden. På en fest förra sommaren var det flera av medgästerna som tyckte att jag skulle förbli den jag är och inte bli en sån där konstig psykolog, som de hade erfarenhet av, att jag skulle vara glad och positiv och öppen. Utesluter det ena det andra?
En del tycker att nämen, psykolog eller att läsa till psykolog, det är väl inget man skyltar med? Till och med att det ju är en riktig partysänkare och inget man säger i början av en fest. Men jag tycker att det säger något om mina intressen och vad jag tror på och jag visst vill skylta. Med min gedigna utbildning, mitt intresse och min läggning och kompetens. För visst är det väl inte lika tabubelagt längre med psykologer? Trodde jag ja.
Eller som klassikern, jaha, då kan du läsa mina tankar och du vet allt om mig och jag blir analyserad i allt jag säger nu då, du förstår precis vem jag är, och alla mina relationer? Herregud, vad går så många runt och är rädda för? Numera svarar jag inte det jag tänker (att nej, det klart jag inte analyserar dig och "allt") utan istället att jajamänsan, nu är det klart och hur har du det med mamma och pappa? Egentligen? :-)
1 kommentar:
Jag trodde också det där om "nuförtiden", tills jag nyligen träffade en kompis som jag ofta brukar diskutera barnuppfostran med. Bara för att jag nu gått 4 veckor på programmet så började hon (mycket livserfaren 3-barnsmor...) plötsligt säga "men egentligen vet jag ju ingenting om det där, du vet säkert mycket mer" och tystna - trots att hon varit som en mentor för mig (1-barnsmor till 1-åring). Då började jag ana hur det kommer att bli när man har kommit så långt som till leg. psykolog... :-(
Skicka en kommentar