De senaste tre veckorna har varit som i ett dimmoln. Mycket energi har jag förbrukat, för att hålla känslorna stången dagtid. För det har inte gått att prata känslorna för då hade jag börjat gråta. Så då har jag avstått det, till på natten; det är det man har nätter till.
Begravningen var fantastisk. Så riktigt rejäl, tid tog det och vi grät massor; högtidligt, vackert och ljust också. Vi gick fram till kistan och sa farväl och det var gott att få klappa om kistan lite grann. Prästen var också fantastisk och han pratade om eftervärme. Värmen som finns efter Bisse.
Mottagningen efteråt var nog så som Bisse hade trivts. Allvarlig och lite uppsluppen och fina minnen och massor av värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar