onsdag 14 juli 2010

En nedre gräns också?

Det är nog lätt för mig att acceptera de nya reglerna eftersom jag hade "turen" att komma in före de nya reglernas ikraftträdande. Eller?

I grund och botten handlar de nya reglerna om något mer än poänggränser och vad som är rättvist eller inte. Vilket samhälle vill vi ha, på vilket sätt ska högre utbildning göras tillgänglig, vad får det kosta vilket inte minst är en viktig fråga eftersom utbildning i Sverige är kostnadsfri, något som är en oerhörd förmån tycker jag. (Sen kan man säga att det kostar ändå eftersom studenten avstår, till del åtminstone, från lön och ofta också behöver ta studielån.) Vem ska läsa på högskola och universitet, hur många ska göra det, vilket behov har samhället av gymnasialt utbildade personer; med 2, 3, 4, 5 år på eftergymnasienivå, hur många disputerade personer ska vi ha etc. Att utbildning ska vara en möjlighet för varje medborgare oavsett bakgrund och förhållanden är en självklarhet. Ska självklarheten omfatta alla åldrar också? Hade det varit ekonomiskt vettigt att utbilda 30+-are på 5 år långa utbildningar i större omfattning än idag?

Och: vi talar om de högre gränserna för att få tillträde till universitet och högskola. Är det viktigt att tala om nedre gränser också? Är det riktigt att personer med gymnasiebetyg med lägre snitt än godkänt (alltså under 10.0 eller enligt gamla systemet under 3.0 ska ha tillträde? Eller i motsvarande grad under 1.0 på högskoleprovet?) Hur ska vi förhålla oss till utbildning i Sverige?

Inga kommentarer: