I Svd läser jag om En bondes längtan. Om Knut och Karin. Jag tänker att det är i vardagen, i det mindre långt från kändisskapet, kanske på Stockholms scener, som det riktigt hjältemodiga finns. Jag tänker också att det vore härligt om fler ville ta ett steg, oavsett vad det handlar om, och visa sig själva och sina åsikter. Att våga stanna i sitt ursprung och leva det liv man vill leva. Hantera fördomar och föreställningar själv och stolt. Jag tänker också att det finns hopp, det är en god värld vi lever i att vi kan få lov att vara de vi är. Och jag är den jag är och det är ganska bra.
Finpromenadssöndagskram!
2 kommentarer:
det där är en ful jävla kärring utan varken mens eller klimakteriebesvär. ett Det helt enkelt.
Jag hoppas så att jag har förmågan att våga se och ta in en människa, ja, att försöka förstå istället för att bara döma utsidan.
Skicka en kommentar