Sex och döden. Det som berör allra mest. Något som patienter, klienter, kollegor, vänner, barn, vuxna, äldre osv tänker på, vill prata om. Det vi minst av allt utbildas i/om enligt utbildningsplanen. Visst inte bara på psykologprogrammet utan på vårdutbildningarna också. Vem ska prata om dessa saker då, våga beröra dem, bemöta dem? Hur kommer det sig att det är så läskigt, det där?
Dö ska vi alla och ju tidigare vi förhåller oss till det desto rikare blir livet, livet som vi har fram till döden - den rättvisa, kanske det enda rättvisa vi har? Sex är mindre rättvist, en del bemöts med fördomar och förakt för sitt sexliv. Alla kanske inte har tillgång till ett bra sexliv. Fast vad är det som menas med bra sexliv? För vem? Vanlijsex eller trapetssex? Om jag tycker att sexet är bra men inte du, hur blir det då? Och vem frågar en singel hur är det med sexlivet då? Möjligen en fråga att ställa om det är ett par som har relationsproblem, och då blir det ett observandum, något att jobba med, vardagssex, kvalitetssex, trapetssex?
Lätt att prata OM men svårare att PRATA om?
Godfredagskram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar