I lördags på den rysligt trevliga examensfesten pratade jag lite med en man som heter Henning. Han berättade att en vanlig reaktion på hans namn är "va?" och i några fall "vad konstigt". Jag blev förtjust över att träffa någon som heter Henning av två skäl:
en av personerna i den bok som jag skrev en uppsats om heter Henning, i Stridshästen av Harry Kullman; en läsvärd bok (liksom min uppsats, jag läste om den häromåret och det är roligt att se att skrivartakterna suttit i så länge) som både är spännande och psykologisk och tänkvärd och sorglig
en av barnens nallar heter Henning om vilken det finns en något traumatisk händelse att berätta men som tyvärr inte tål dagsljuset förrän nämnda barn blivit något äldre; Henning som fick sitt namn av J, M:s kvinna i livet. Ja, överhuvudtaget finns det mycket att berätta om livet med nallarna (jag säger bara att det är tur att mannen jag pratade med i lördags inte heter Alarik:-)).
För övrigt har vi blivit en till i lägenheten, egentligen sedan länge men det visste vi inte. Nej, det är inte "Putte" som kommit utan en mask som går för tusenfoting och bor i en av blomkrukorna i badrummet. Jag tror att hans namn kan härledas som att många fötter blir ben och ben kan bli bean på svengelska och Mr Bean är ju trevlig så ja, sagt och namnat. Dock får Mr Bean flytta ut när det blir vår, då ska vi bära ut honom i vår hage.
Kan du ha en riktigt bra mittjanuarivecka? Det hoppas jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar