Häromdagen skulle vi stretcha på gympan. Ledaren sa att vi skulle sträcka si och så men att om vi ville kunde vi göra en specialvariant. Men som hon sa, livet blir varken bättre eller sämre om vi kunde klara av det. Kul att testa sin rörlighet dock. För stunden tillfredsställande men i längden kunde vi köra den gamla vanliga varianten.
Om man nu översätter detta fenomen, att stretcha triceps, till andra delar av livet: man kan fortsätta göra som man alltid gjort. Man kan prova på nytt. Fältet livet ligger framför oss och det är bara att gå ut och plocka en bukett sommarblommor.
Men. Det finns alltid ett men. Men är som 5-56, funkar till allt. Som om det på nåt sätt var kul att gå runt och känna, tänka och säga men.
Häromdagen fick jag frågan varför nån skulle vilja vara tillsammans med någon som inte var i samma ålder som den själv. Apropå ett par med riktigt stor åldersskillnad. Varför, var frågan jag skulle besvara. Som om jag skulle kunna veta hur just det här paret känner och tänker. Det kan väl bara de veta. Som jag ser det: om de gillar varandra är det väl finfint att de hittat varandra. Vad spelar det för roll om hundra år eller just nu hur Kalle och Lisa gjorde? Eller Pelle och Petter? Eller Stina och Fia? 20, 50 eller 70 år gamla?
Hur kommer det sig att vissa saker är så provocerande? Döden, sex, åldersskillnad mellan par, val som passar en individ? Hur ortodox måste man vara för att passa mallen? Vem är det som bestämmer reglerna för vårt sociala spel? Jo, det är nån slags kollektivt vi men ändå. Om man funderar lite på varför vi gör som vi gör för att man ska göra så. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar