En av de första sakerna vi pratade om på utbildningen var Jan-Åkes glasögon (obs, metafor) och att vi pratar med varandra dels på en konkret nivå och dels på en abstrakt nivå. Sedan dess har vi pratat om hur vi pratar med varandra på en massa olika vis. Också det som inte sägs, det uteblivna, det parentessatta. Och så då förstås hur det sägs.
Något centralt också är om man ställer raka frågor utan krusiduller eller om de bakas in i en massa fluff. Och svaret, om det är svaret på det som det frågas om. Och om svaret blir: ja eller nej. Och när det kanske kommer annan info utöver ja eller nej, vad händer då?
Om någon tar sats för att säga det som ska sägas, vad kan det då vara för budskap? Liksom om någon dröjer med utsagan eller säger det som en kulspruta, Pirjos metafor, hur kan man förstå det?
Jag är en varm förespråkare för ja eller nej. Det som kommer därutöver kan vara det som man blir ledsen av, glad av, sårad av, arg för. För det är hur något sägs som är det egentliga budskapet, som jag ser det.
Kanske är det dessa resonemang som gör det svårt för icke-psykologer att tala med psykologer. Att icke-psykologer är rädda för allt än ja och nej. I vilket fall är det intressant hur mycket som kommer fram av HUR något sägs!
PS. Ett exempel kan vara när någon frågar om hur det känns och svarande säger att hon/han tänker en viss sak. Eller om frågan rör volition, vill den svarande en viss sak och svaret blir tänker eller känner. Ja, du kan själv räkna ut alla upptänkliga versioner känner, tänker och vill i kombination. Det intressanta är när det blir en diskrepans som bär mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar