onsdag 22 januari 2014

Om att jag är psykolog

När jag vaknade i lördags morse var jag psykolog för första gången på en morgon. I och för sig har jag vant mig sakteliga under fem år vid tanken och under termin 6 tog jag mina stapplande steg som bar. Men nu är jag psykolog, examinerad och firad.

Kommer jag att "arbeta som psykolog" eller "vara psykolog" är något jag funderat på. Om jag arbetar som psykolog är det vad jag arbetar med. (Kan man arbeta som psykolog utan att vara det? Inte i hälso- och sjukvården men för övrigt gäller ingen lagstiftning.) Om jag är psykolog är jag det alltid eller bara på jobbet?

Hur låter det att säga att jag arbetar som psykolog? Är det distanserat, något jag gör för att jag måste jobba? Om jag säger att jag är psykolog, är det vad jag ÄR och kanske inte något annat än det?

Är psykologyrket ett kall? Alltid redo? Är det okej att tjäna pengar som psykolog? På att arbeta som psykolog eller vara det?

Det är ju inte precis som att jag tar av mig mitt psykolog-jag som en kappa när jag inte är i tjänst. Men jag är inte alltid i tjänst. Å andra sidan har jag min träning och skolning vare sig jag vill eller inte. Vanan att möta människor och göra något av de mötena har jag alltid med mig. Och jodå, ibland är det som att tankar går att läsa :-) Men om det är något jag gör så är det konstaterar, inte värderar.

Jag är övertygad om att det kommer att vara roligt, utmanande och spännande att vara psykolog. Inte bara jobba som det. Jobba ska jag sluta med när jag är 84. Sluta vara (psykolog) när jag dör.

Ha en fin januarivecka!
Sofie

1 kommentar:

bombshell sa...

Hej på dig,
det är sant, att vara psykolog i stockholm
är inte ett vanligt yrke. Lite som att vara läkare eller präst? Det finns ju en hel del associationer och känslor som folk brukar ha med dessa yrkesgrupper. Hur ser det ut förresten när jag berättar för någon att jag är legoknekt? Polis? Eller redovisningskonsult? Vilket yrke går in i privatlivet och vilket yrke kan man lämna efter sig när man har slutat för dagen?