När tåget susade förbi de skånska åkrarna fick jag en behaglig vemodskänsla. Och när jag klev av på perrongen i Lund och andades lundadoften igen rörde hemmakänslan vid mig på ett så skönt sätt. Efter en fantastisk långhelg i Stockholm med många härliga möten var det ändå hemma som är bäst.

Jag funderar på hur jag blev småstadstjej? Visst är Stockholm min barndomsstad men jag trivs så i denna annorlunda värld. För det är det, inte mer än 60 mil bort men med stora skillnader: i klimat, i kultur, och framförallt människorna. Nu är ju Lund en ö i sig och inte representativt för ett "generellt" Skåne och det är kanske blandningen av människor från olika håll som gör Lund till en fantastisk satellit. Eller är Lund per definition en småstad? Inte i mentalitet. Och närheten till Malmö och Köpenhamn och naturligtvis och möjligen universitetets prägel skapar en speciell stad. Kanske lundatjej? Eller så är jag den jag är utan att behöva klassificera mig som det ena eller det andra.