Barnen är här igen efter fem dagar hos deras pappa. Och det är riktigt gött att ha dem. De är inte meningen med livet men de ger mitt liv mening. Det finns andra saker också men just mina guldpojkar ger så mycket.

Förresten blir jag lite tveksam när jag hör att barn är meningen med livet. När jag hör någon uttala sig om barn som existentiellt allt är det påfallande ofta en trött och utschasad förälder. Som för att legitimera livet måste det vara någon jävla mening med de små kräken som gör en alldeles galen och trött?

Eller som vi sa innan vi kunde få barn: det är bättre med hund för dem kan man skjuta. Fast det var innan vi skaffade hund!