På högstadiet hade killarna klumpiga digitala klockor som dubbelpep varje hel timme. Som en föraning till sms-pipen? Fast om nåt sms hade vi ingen aning. Men vi pratade om att jodå, minsann, i framtiden (sic!) kommer alla att ha en personlig telefon, öh. Och när det är millennieskifte kommer vi att vara 33 år, höhö (gud vad gammalt!). Och nu är jag i framtiden, lastgammal och har lärt mig att sms:a.
Jag tänker på hur jag sturskt några år efter högstadiet deklarerade för mina föräldrar att de hade deras framtid bakom sig och att det förstås rådde det omvända för mig. De brukar påminna mig om det uttalandet lite då och då...
Det är dags att fundera på framtiden. Hur kommer den att se ut? Vilka visioner har jag? Vad tänker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar