Det började på gympan i dag. Det var som kroppen tog sig fram i filmjölk, segt, trögt, långsamt. Det beror nog på att jag lämnade blod igår tänkte jag filmjölksslött. Fast tidigare har jag blivit pigg av det. Eller så märks ingen skillnad alls egentligen. Var det dagsformen helt enkelt?
Sen gick cykeln långsamt genom stan och inte hjälpte det att jag pumpade cykeln med den fria luften på Paradiset. (Lundareferens.)
I trapphuset ser det ut som filmjölk, alla ytor är täckta av ett fint lager slipdamm. Och nu när jag gick ut med hunden i rejäla regnstövlar liksom vadade jag fram, som i filmjölk.
Jag tröstar mig med att jag har en alldeles egen gata i Osnabruck, ett resmål som står på önskelistan. Och nu kamomillte innan jag faller omkull i sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar