Imorse hälsade jag på ett större antal personer, några jag träffat tidigare och några jag inte träffat tidigare.
Dem jag inte träffat tidigare är lättare att hälsa på eftersom att man oftast tar i hand och också säger någon del/hela sitt namn. Jag har inte räknat men det är sällan som man missar varandras händer och fumlar sig fram för ett handslag. Att man lyckas pricka den andras hand utan att titta på händerna är häftigt.
Dem jag träffat tidigare blir inte svårare men en mikrosekunds beslutsvånda, ofta ickemedveten, uppstår ändå allt: ska jag krama denna person eller inte, eller först skaka hand och sedan krama, eller tvärtom, och om vi ska kramas hur "pass" ska det vara? För att inte prata om kindpussar. En, två, tre?
Och ändå sköter sig detta av sig självt i de allra flesta fall. Kropparna bara vet hur de ska göra. På vad för autopilot? Någon kemisk process som drar till sig eller stöter ifrån sig en mer eller mindre bekant person för det fysiska närmandet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar