Lillfinger

Jag har stukat lillfingret och det känns jättelöjligt att skriva det, för att inte tala om hur det låter när jag säger det. Men det gör ont. En sådan liten del av kroppen som jag uppenbarligen använder mycket, jag blir påmind om den rackaren hela tiden. Men, jag kunde ha blivit av med lillfingret.

Drar jag det längre påminner det mig om känslan av att precis ha kommit undan med livet i behåll. När magen från början sa att nej, det här är inte rätt. När man precis ska till att "skriva på pappren" och drar sig ur och inser att det var allt tur det. När man sträckt ut lillfingret och någon vill ta hela handen och det inte blir en win-win-situation. Armarna är bedrägliga, de kan sträcka ut åt två håll och låta händerna hälsa åt två håll. Kroppsspråket sägs tala sant men jag undrar.

Det känns rätt bra att ha stukat lillfingret!