tror jag det hette man lekte som barn. Det var en förtäckt pusslek om jag minns det hela rätt. Det var väl ingen som ville ha sanning utan bara klapp, kram eller kyss.
Vid ett tillfälle när jag hade hand om ett disciplinärende frågade jag en vän som är jurist om råd. Han frågade mig om jag trodde på personen som det rörde? Jag sa att det vet jag ju inte. Nej, så klart, men tror du på personen? Ja, svarade jag, jag tror på personen. Då så, då kan du gå vidare och titta på ärendet sakligt och reda i frågan. Utgångspunkten för mellanmänsklig kontakt är att man får ta ställning och känna efter vad man tror. Reaktionen är alltså den som styr aktion. Sanningen gjorde inte att ärendet blev utan konsekvens. Sanning med konsekvens kändes bra.
Konsekvens utan sanning hade varit trist. Sanning utan konsekvens också. Sanning utan konsekvens kanske ändå bättre?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar