I samband med att vi klädde granen på lillejulafton lade vi julklapparna på mattan under den. På julaftons morgon sprang de ner och tittade på alla paket. Att inte röra dem betydde en centimeters avstånds granskning. När det sedan var dags för utdelning visste de precis var alla paket var. Är det taskigt att låta barnen gå och drägla över paketen en hel dag? På gränsen till riktigt taskigt? Eller är det spännande att gå och titta och sukta?
En enda gång har jag inte kunnat motstå frestelsen och jag tittade i förväg i ett paket som var till mig. Jag har aldrig gjort om det! Nog för att det var fint det blåa skrivbordsunderlägget som jag fick i 10-12 årsåldern men jag kunde aldrig njuta av det. Det fanns alltid en tanke på att jag hade lurat mig själv när jag såg det och skulle ha det som underlägg. För det var förstås osympatiskt handlat gentemot mina föräldrar att tjuvkika i paketet men allra mest lurade jag mig själv. (Ungefär som att fuska i patiens.) Att låtsas bli överraskad kändes himla surt och obehagligt. Att veta att jag hade fuskat i julklappsspelandet. För även om jag idag kan ana vad ett paket innehåller är det mysigt att gissa på galoscher eller paraplyer eller vad man nu har för föremål i familjen.
Matrapport: sill och julskinka till lunch igår och laxmousse på pumpernickel, och avokado till förrätt på kvällen; ankbröst med savoykålswok samt ytterligare en wok med sparris, morot, blekselleri, konjaksmarinerade russin, pinjenötter och lite mer till huvudrätt. Därefter orkade vi ingen efterrätt utan gick direkt på chokladen, kolan och klapparna.
God fortsättning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar