Ibland står det i förordet eller efterordet till en roman eller novell att det här är sant eller att det här är inte sant. Då tänker jag att det inte är sant om det står att det är sant och att det är sant om det står att det inte är det. Eller så bryr jag mig inte om det alls.
Hur ska man veta vad som är sant? Kan man veta om ens något är sant? Men min egen sanning då? Den måste jag väl ändå lita på? Men om jag är sådan att jag ljuger för mig själv, eller fuskar i patiens till och med. Det är förresten himla fånigt men samtidigt kan man tänka att det är intressant att studera hur påverkan förändrar resultatet - och så blev att fuska i patiens rätt okej.
Skönlitteraturen är skön. Om det är sant eller inte är inte viktigt. Det som är spännande är om det känns som att det skulle kunna vara sant. Att skeendena är skildrade så att jag dras med.
I böckernas sköna värld är allt möjligt och likaså i min egen värld. Kan jag till och med styra patiensen så är det en perfekt värld. Sen kommer problemet med samspelet med omgivningen, om de flesta andra har en annan uppfattning så kanske jag måste revidera mina tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar