Äktenskapets prostitution

OBS, känsliga läsare: inlägget innehåller ovårdat språk!

"Varannan svensk är otrogen." Läser jag på DN:s mfl alltombarn.

Vad fan är det med folk? Eller är det som en välrenommerad terapeut sa till mig: män tänker med kuken. Och i rättvisans namn: kvinnor tänker med fittan. Tänka, och tänka förresten.

Javisst förstår jag lust och kåthet och attraktion och passion (och psykos - för det är det många som säger att attraktion och förälskelse just är, närmast ett psykotiskt tillstånd). Men måste hjärna, samvete och ansvar därmed upphöra? Någon skam i kroppen vill vi väl ändå räkna med? Eller är det naivt? Ja tydligen enligt uppgifterna i artikeln om att varannan svensk är otrogen.

Och om så nu sker, pirret, det otillåtna, det spännande, spänningen i byxan, kittlet över allt som tydligen inte finns i äktenskapet, vad skulle hända om vi tänkte på vad partnern månne kan tänkas tycka? Och om vi inte förmår förrän "för sent", kan man då tänka sig ansvarstagande och diskussion och kommunikation?

Eller är det så att inte bara "vanliga horor" sysslar med prostitution? Att många äktenskap är en prostitutionsverksamhet? För att generalisera: kvinnor som har män med hög lön som låter dem betala för the good life medan han är ute på vift och förresten hon också. Och män som låter sig servas av hemmafru och trygghet och får betalt i gift-man-status, medan han är ute på vift och förresten hon också. På nåt sätt blir det värre, förtäckt prostitution.

Kalla mig gärna moraltant. Men först när du funderat på varför!

Jag tror på att en relation kan fungera utan otrohet. Och bär inte det, ja då kanske man kan tänka sig lite civilkurage. Och så får man väl prova igen, det hårda arbetet med närhet och ömhet. Tills man lärt sig vad det innebär att vårda och sköta en relation och behålla sexlusten till sin partner.

En åt gången, tack! Tycker jag.