Jag är lycklig

För en tid sedan skrev jag om lycka. Hur trist det är att läsa om lycka. Vem hinner skriva om lycka?

Det är inte så rafflande och dynamiskt och kreativt och utsvävande att vara lycklig. Det bara är. Och det är.

Tack för kommentarer om min blogg, det är alltid roligt, ja och lite mindre roligt då ibland men roligt ändå eftersom det berörde. Jag kommer kanske inte att blogga så ofta den närmaste tiden men vem vet, en dag kanske jag skriver flera inlägg på en gång. :-) Nån sa att man ska lägga mycket tid på bloggandet annars blir det inte bra. Och det kan det ligga något i. Men du får hålla till godo med min blogg som den är just nu. Hör gärna av dig till mig, igen. En fin höstvecka önskar jag dig!

Kram
Sofie

Casanovas kvinna

Nu ska jag missionera igen: läs Casanovas kvinna av Åsa Hellberg.
Den berör många.
En del mer än andra.
Några inte alls.
Några smärtsamt mycket.
Och tyvärr några som inte ens skulle öppna boken, ens titta åt den; såna som inte är som Jonas i boken som faktiskt erkänner sitt missbruk och till slut tar itu med det, som nog kan förbli sjuka i sitt missbruk för resten av sina liv.

Ensamhet och ensamhet?

I dagens Sydis skrivs om ensamhet och att vara själv/singel. Begreppen är lätt att blanda ihop. Det är skillnad på att vara ensam och att vara själv. Man kan känna sig ensam fastän man inte är själv, i ett rum med massor av andra människor. Man kan vara själv utan att känna sig ensam. Vad handlar artikeln om: stigmat kring att vara ensam eller stigmat kring att vara själv? Eller både och.

En deldefinition av lycka kan vara att vara någon. Särskilt i ett förhållande med någon annan som också är någon. Är man inte singel är man inte själv. Singel är inte norm. Alltså är det mindre lyckat att vara singel. Konstigt också. Enligt en norm.

Ensam är inte heller norm. Då har man inte någon. Ingen som behöver en? Ingen som är behövd? Är ensam detsamma som misslyckad? Är det farligt att vara ensam? Är ensamhet konstigare än att vara själv? Det ultimata beviset på misslyckande?

När jag är själv gör jag lite som jag själv tycker, ligger i soffan, läser medan jag äter, dricker kaffe vid datorn, och sånt.

När jag är ensam har jag inte någon vid mig fysiskt och heller inte mentalt eller andligt.

Om jag bejakar att det är sorgligt att jag är ensam känner jag det sorgliga. Om jag njuter av ensamheten bejakar jag tomrummet. "Jag känner mig så ensam" låter måhända dystert. Men när jag säger det med en positiv stämma blir det häftigt! Njutningsfullt.

Om jag inte kan vara ensam, kan jag då vara nära på riktigt? (Dessa tankar har jag fått från annat håll vilket jag inte minns just nu.) När jag kan vara själv, när jag kan vara ensam, då kan jag möta en annan människa och se den: själv och ensam och tycka om det?

Veta vad man kan

Det är praktiskt att veta vad man kan. Det är ett tecken på professionalitet. Det tyder på att man kan något.

Jag vet att jag kan lite. Vad lite jag kan brukar jag tänka. Jag brukar också trösta mig med att det är när man kan någonting i alla fall som man inser att man kan så lite. Hade jag kunnat jättelite hade jag tyckt att jag kan jättemycket.

Viktigare ändå är att veta vad man inte kan. Det är sann professionalitet och självkännedom. Att veta var gränserna går för sitt kunnande, sin integritet, sin person(lighet), att ta ansvar för att mitt ansvar sträcker sig till där ditt börjar. När man gör nåt som man inte kan blir det lätt dåligt.

Hur ska man kunna veta vad man inte kan? Det vet jag inte riktigt, än.

Eller är det så att när man verkligen vet vad man kan så vet man också vad man inte kan?

Säga nu eller för alltid tiga

I bröllopssammanhang, kanske mest på film, sägs att det är nu någon ska invända eller för alltid vara tyst. För det mesta är det tyst då, och sen också.

Men ibland slår det tydligen slint. Kanske har Kalle sett Lisa med Peter fastän Lisa borde varit hemma med Jonas. Ska då Kalle säga något till Lisa, OCH Jonas? Eller när ska det sägas, om det ska sägas? "Ville inte säga nåt"? Men senare går det bra då? Det är ren och skär sadism att i efterhand berätta om sånt som man visste men inte ville säga - av vad för skäl mer än feghet? Och att sedan säga det, som för att visa att jomen nu är det fritt fram att såra i efterhand. Bull. Visst kan det vara rädsla. Men ska vi bara våga när det inte är läskigt så är det inte att våga, då är det skvallertrams.

Säg nu eller tig.