I dagens Sydis skrivs om ensamhet och att vara själv/singel. Begreppen är lätt att blanda ihop. Det är skillnad på att vara ensam och att vara själv. Man kan känna sig ensam fastän man inte är själv, i ett rum med massor av andra människor. Man kan vara själv utan att känna sig ensam. Vad handlar artikeln om: stigmat kring att vara ensam eller stigmat kring att vara själv? Eller både och.
En deldefinition av lycka kan vara att vara någon. Särskilt i ett förhållande med någon annan som också är någon. Är man inte singel är man inte själv. Singel är inte norm. Alltså är det mindre lyckat att vara singel. Konstigt också. Enligt en norm.
Ensam är inte heller norm. Då har man inte någon. Ingen som behöver en? Ingen som är behövd? Är ensam detsamma som misslyckad? Är det farligt att vara ensam? Är ensamhet konstigare än att vara själv? Det ultimata beviset på misslyckande?
När jag är själv gör jag lite som jag själv tycker, ligger i soffan, läser medan jag äter, dricker kaffe vid datorn, och sånt.
När jag är ensam har jag inte någon vid mig fysiskt och heller inte mentalt eller andligt.
Om jag bejakar att det är sorgligt att jag är ensam känner jag det sorgliga. Om jag njuter av ensamheten bejakar jag tomrummet. "Jag känner mig så ensam" låter måhända dystert. Men när jag säger det med en positiv stämma blir det häftigt! Njutningsfullt.
Om jag inte kan vara ensam, kan jag då vara nära på riktigt? (Dessa tankar har jag fått från annat håll vilket jag inte minns just nu.) När jag kan vara själv, när jag kan vara ensam, då kan jag möta en annan människa och se den: själv och ensam och tycka om det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar