Syn på psykologen?

Hur ser du på en psykolog? Vad beror det på? Vad förväntar du dig? En kvinna i lång kjol eller en man med skägg som hummar och "förstår" (är det en nidbild)? En högst kompetent, välutbildad, vetenskapligt skolad yrkesperson med bredd och djup?

Jag tror att andras syn på psykologen starkt hänger samman med psykologens egen syn på sig själv och på kollegorna, kårens syn på den enskilda psykologen och på kåren och kollektivet som sådant. Självkänslan är det nog inget fel på men hur är det med självförtroendet?

Lön är ett observandum för självsynen och andras syn. Varför ska en arbetsgivare sätta en "hög" lön om synen på psykologer är att jamen om man vill göra gott för andra så ska man inte begära lön, knappt någon alls. Om "ingen" vet vad en psykolog kan och är varför ska man då betala? Finns det som inte syns? Kan något som inte syns ens behövas?

Ja, behövs psykologer? Överlever mänskligheten ändå? Blir världen något bättre om det finns psykologer? Gör psykologer någon skillnad? Och rent hårdfaktamässigt: lönar det sig att ha psykologer?

Kalla dig vad du vill?

Man får kalla sig psykolog om man är legitimerad psykolog och inom hälso- och sjukvården anställs endast legitimerade psykologer.

I övriga samhället finns det inte motsvarande krav på kompetens, utbildning och kunskaper, för att psykologiskt behandla. Visst finns det många duktiga personer, samtalspersoner, coacher, mentorer, psykologiska rådgivare, samtalsterapeuter, psykologiska/samtals/behandlare osv men vad har du för garanti och trygghet och kvalitetsmått på en självutnämnd person? Du kan inte veta om just den som du har framför dig som säger att den är jätteduktig är just "jätteduktig" (vad det nu är för mått).

Ett förslag är att släppa marknaden, utanför hälso- och sjukvården, fullständigt fri! Kalla dig vad du vill! Psykolog om du har gått psykologutbildningen. Nåt annat om det känns bättre. Men behöver du vara legitimerad psykolog på till exempel arbetsförmedlingen? Ta bort kravet på ptp och därmed legitimationen om du inte ska arbeta inom hälso- och sjukvården!

Inom hälso- och sjukvården ska följande gälla: en legitimerad psykolog, som är en skyddad titel, anger att personen har genomgått en femårig generalistutbildning vid ett svenskt universitet som heter psykologprogrammet. Och att utbildningen har omfattat en godkänd praktik inom hälso- och sjukvården samt en godkänd ptp-tjänstgöring inom hälso- och sjukvården.

Psykologisk kompetens

När jag vill ha psykologisk behandling väljer jag en psykolog. När jag vill ha psykoterapi väljer jag en psykoterapeut.

Nu är det ju så att jag läser till psykolog (vari ingår grundläggande, s k steg 1, psykoterapiutbildning i både kognitiv och psykodynamisk inriktning). Till det yrke som står för psykologisk kompetens. Hade jag velat bli något annat hade jag valt det.

I min psykologutbildning ingår massor av olika kurser. Biologi, statistik, kognition, samtalsträning, utvecklingspsykologi, personlighetspsykologi, testning, klientkontakter, sociologi, socialpsykologi, grupper och social påverkan, juridik, psykopatologi (bedömning och behandling, utredning och åtgärder), neuropsykologi, (bedömning och behandling, utredning och åtgärder), psykoterapi och dess teori, metod och tillämpning - behandlingsteori: psykodynamisk, kognitiv, barn och familj, nätverk och grupp, integration teori och metod, handlett klientarbete under två år i både psykodynamisk och kognitiv inriktning, praktik, vetenskapsteori, forskningsmetod, arbets- och organisationspsykologi, interventioner i grupper och organisationer, profession och etik och fördjupning, psykologexamensuppsats. Och en mängd praktiska tillämpningsövningar. Och detta är bara en lista på några rader som inte gör rättvisa åt den bredd och det djup i kunskaper och kompetenser som jag förhoppningsvis kommer att tillägna mig under fem år.

Dags att omvärdera psykologen?

När jag började läsa till psykolog tänkte jag att det var ett bra yrke, en bra titel som representerade något som jag håller högt, något fint som signalerar kunskap och förtroende. Och det tycker jag fortfarande!

Jag har slagits av hur det också ser ut, i närheten, i regionen, i Sverige och i omvärlden. På en fest förra sommaren var det flera av medgästerna som tyckte att jag skulle förbli den jag är och inte bli en sån där konstig psykolog, som de hade erfarenhet av, att jag skulle vara glad och positiv och öppen. Utesluter det ena det andra?

En del tycker att nämen, psykolog eller att läsa till psykolog, det är väl inget man skyltar med? Till och med att det ju är en riktig partysänkare och inget man säger i början av en fest. Men jag tycker att det säger något om mina intressen och vad jag tror på och jag visst vill skylta. Med min gedigna utbildning, mitt intresse och min läggning och kompetens. För visst är det väl inte lika tabubelagt längre med psykologer? Trodde jag ja.

Eller som klassikern, jaha, då kan du läsa mina tankar och du vet allt om mig och jag blir analyserad i allt jag säger nu då, du förstår precis vem jag är, och alla mina relationer? Herregud, vad går så många runt och är rädda för? Numera svarar jag inte det jag tänker (att nej, det klart jag inte analyserar dig och "allt") utan istället att jajamänsan, nu är det klart och hur har du det med mamma och pappa? Egentligen? :-)

Pendlare till förfogande

Först tänkte jag att jo, jag blir en av dem som måste stanna i Skåne, jag skulle inte kunna flytta under mitt PTP-år. Men jag har tänkt om, jag kommer inte att stanna i Region Skåne på de villkor som Region Skåne anser rimliga idag. Så jag får bli pendlare. Men då får jag ju träffa så mycket folk på tåget och "se världen" och så. ;-) Sen kanske visst det Region Skåne inte alls vill ha mig. Men det spelar ingen roll, för jag vill inte ha dem. Inte som PTP:are i alla fall. Upp till kamp får en ny innebörd på nåt stillsamt vis. *Knyter näven om pendlarkortet, om fyra år alltså*

Se inslaget från dagens Sydnytt:
http://playrapport.se/#/video/1890060

Till förfogande

Nu står jag till mina barns förfogande ett par timmar. Sen står jag till patienternas förfogande. Klockan 21.30 till 24.00 står jag till Jane Austens förfogande, via tv:n.

Imorgon ska jag läsa igen, åh vad gött! Vardagens mysterier blandas med Psykosomatik, Intuition (från 1892!), Hur man möter människor i sorg och lite Damernas värld på det. Det är blandningen som gör det! Och ett pass på Gerdahallen blir kronan på verket. Och visst ja, jag glömde skriva att jag ska kolla Barnen från Frostmofjället på video imorgon. Det känns så passande denna vintriga, snöiga, pulsande, paddlande vinter...

En riktig go helg-kram
Sofie

Vardagens mysterier

Existentiella dimensioner inom psykoterapi av Emmy van Deurzen låg i min brevlåda idag. Jag kan knappt bärga mig, att få börja läsa den, hålla på att läsa den och tyvärr ha läst den färdigt.

Åh, vad många böcker jag har på gång just nu och alla verkar så spännande och jag vill bara läsa och läsa och läsa. Det ska jag göra NU.

Bloggeli, bloggela, tralalala

Jag höll på att skriva att jag inte hinner blogga. Men vad skulle det betyda? Att jag alltså inte prioriterar att blogga. Ett grundfel är att jag inte direkt antecknar bloggidéer och alltså har något konkret på kvällskvisten att snurra runt ett par varv med på bloggen.

Jag har flera gånger skrivit att jag ska eller har paus men så kommer jag tillbaka. Så kan det få vara.

Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska vara arg bloggare, eller glad bloggare, eller tidningslänkande bloggare eller psykologstudent-bloggare eller privatbloggare eller vardagsbloggare. Ja, eller så blir det som förut - alltihop i en salig röra. Och det är tydligen uppskattat så då får det bli så då.

Vår har vi inte här i Skåne. Och jag har kommit fram till att jag bara blir besviken om jag tror att den snart kommer. Så vinter blir det väl fram till och med mars och sen en fin men kort vår och som grädde på moset en rejäl pangsommar! Som idé känns detta helt ok.:-)