Ett halvt sommarlov

Halvlek idag. Sex veckor och en helg sedan vi slutade och om sex veckor börjar vi. Imorgon börjar jag jobba. Såå gött!

Lite halv känner jag mig. Ena sonen på andra sidan Atlanten på barnby i Kanada. Han har varit borta i två veckor och en helg nu. Och om två veckor kommer han hem! Det är tomt utan honom, lillebror har ingen att bråka med och det blir nästan ingen tvätt. Det beror nog på det överhuvudtaget inte blir mycket tvätt med detta väder då det knappt går att ha mycket mer än en bikini för det mesta.

Renoveringsobjekt, nån?

I förra veckan var jag på Österlen och hälsade på kompisar i ett fantastiskt renoveringsobjekt. Sååå renoveringsobjekt.

Sedan några år när jag en dröm om ett ställe på Österlen där jag kan sitta och sura för mig själv. Ett ställe med enkel standard, med cyklingsavstånd på 15-30 minuter till stranden, avskilt utan grannar, med vid utsikt, åkrar, skog. Är det nåt som finns i nåns bakficka?

Fortsatt skön varm sommar, kram!
Sofie

En nedre gräns också?

Det är nog lätt för mig att acceptera de nya reglerna eftersom jag hade "turen" att komma in före de nya reglernas ikraftträdande. Eller?

I grund och botten handlar de nya reglerna om något mer än poänggränser och vad som är rättvist eller inte. Vilket samhälle vill vi ha, på vilket sätt ska högre utbildning göras tillgänglig, vad får det kosta vilket inte minst är en viktig fråga eftersom utbildning i Sverige är kostnadsfri, något som är en oerhörd förmån tycker jag. (Sen kan man säga att det kostar ändå eftersom studenten avstår, till del åtminstone, från lön och ofta också behöver ta studielån.) Vem ska läsa på högskola och universitet, hur många ska göra det, vilket behov har samhället av gymnasialt utbildade personer; med 2, 3, 4, 5 år på eftergymnasienivå, hur många disputerade personer ska vi ha etc. Att utbildning ska vara en möjlighet för varje medborgare oavsett bakgrund och förhållanden är en självklarhet. Ska självklarheten omfatta alla åldrar också? Hade det varit ekonomiskt vettigt att utbilda 30+-are på 5 år långa utbildningar i större omfattning än idag?

Och: vi talar om de högre gränserna för att få tillträde till universitet och högskola. Är det viktigt att tala om nedre gränser också? Är det riktigt att personer med gymnasiebetyg med lägre snitt än godkänt (alltså under 10.0 eller enligt gamla systemet under 3.0 ska ha tillträde? Eller i motsvarande grad under 1.0 på högskoleprovet?) Hur ska vi förhålla oss till utbildning i Sverige?

Knappast en nyhet

Tvärstopp betyder just tvärt stopp, helt omöjligt, utan chans. Sydsvenskan "snitsar" riktigt till det och blåser upp gammal info. Det har sedan länge varit känt att reglerna för antagning till universitet och högskola skulle ändras. Att man med beslutet velat få in unga sökande direkt från gymnasiet. På samhällsnivå är det bättre om man läser tidigt eftersom samhället får nytta av den investerade utbildningen under längre tid. På individnivå är det alltid någon som blir "drabbad". Men om man nu funderat på att söka till universitetet har man väl också kunnat följa debatten och se till att söka före denna ödesdigra höst? (För min del har jag sedan två år känt till att reglerna skulle ändras och det var absolut öppen information jag fick ta del av.)

Jag påbörjade som gammal mina studier för ett och ett halvt år sedan och kom in på 20.0 vilket inte hade räckt idag, eller jag har förresten inte räknat efter. Och med full pott på betyg borde jag ha kunskaper att få upp till 1.9 på högskoleprovet, vilket räcker för både psykolog- och läkarprogrammen.

För de allra flesta innebär förändringen av antagningsreglerna just ingen förändring och för några gör det processen lite mer omständlig. I övergångsfaser blir det alltid uppror men hur många rör det sig om för t ex Lunds universitet med 59000 sökande till höstterminen 2010?

Jobba eller semestra?

Har varit ledig ett tag nu. Och de senaste dagarna har varit oerhört slöa, jag kan inte minnas maken till dessa dagdrivardagar. Jag känner mig inte stressad men tanken på att verkställa inköp av mat för att inte säga laga den känns nästan oöverstigligt. Allt går i slowmotion. Och så gött det är, värmen gör också sitt till för att skapa tillräcklighet av nästan ingenting.

Fast igår kväll började jag känna en liten lust komma smygande, det ska bli skönt att nästa vecka få börja skriva. Och veckan därpå börja på sommarvikariatet på S:t Lars. Det måste ju betyda att jag nu har börjat nå till total avslappning och också trötta på det. Sanna mina ord, vilken lyx att känna stark längtan till att läsa och skriva och göra ett gott arbete i vården.

Semesterkram!
Sofie