Vi ställde upp oss med svenska flaggor och en fin banderoll med Välkommen hem på och så kom de äntligen! Vi hade provgått från dörren för att se hur banderollen skulle hållas för att de skulle kunna se den. De såg den och de såg oss och vi såg dem och så ylade vi av glädje. En månad är inte så länge och jättelänge samtidigt. Särskilt när det är en elvaårig son som varit på andra sidan Atlanten. Kram och puss och vått i ögat och massor mer kramar och så dofta honom i nacken. Hela dagen har vi skämt bort honom med favoritlunch, det blev sushi, och glass och klappar på armen och kinden och lite mer dofta i nacken. Nu sover den slagna hjälten som hade dygnat på resan över "för det var ju så många filmer att titta på".
Han blandar friskt in engelskan i sitt språk och han har berättat massor om vad han varit med om och jag vill bara fråga och fråga men hejdar mig och han är inte så nödbedd ändå. Han har visat några av sina souvenirer och bytesgrejor och förklarat varför han har grönt nagellack och om vem som sov på nätterna eller inte och sjungit flera sånger. Det ena av flygplanen har han redan byggt färdigt och minsann om jag inte såg en halvfull påse jelly beans i väskan. Han uttryckte att han inte behövde äta godis på en hel månad efter att ha ätit godis dagligen.
PS. Jag ska nu gå och titta lite på den sovande raringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar