Moderna resonemangsäktenskap?

Läser igen i Prinsessan och grodan om hur man förr hade resonemangsäktenskap och numera bygger relationer på förälskelse. Vad man tycker är bäst är nog en smakfråga.

Är nätdejtningen en modern form av resonemangsäktenskap? Mötena bygger på att man presenterar sig som man eller kvinna, om man är intresserad av män eller kvinnor eller båda, sitt civilstånd (även om det verkar finnas en hel del moralisk luftighet kring detta), hur lång man är, vikt, träningsstatus, rökning, barn, husdjur, ekonomi, boendeform osv. Sen ska man mötas och se om man kan hitta kärlek i detta. För att allt det praktiska är ju klappat och klart och så finns hoppet om att det ska gnistra till. Eller så tar man vad man kan få, och hoppas på det bästa. Om man gillar detta är nog en smakfråga.

Känna, tycka, måsta, vilja

Jag känner. Rätt grundläggande. Men ändå, jag känner. Känner mitt. Känna igen känslan. Eller nytt.

Jag tycker något. Åsikterna är mina.

Mina känslor, mina tankar. Tillhör mig. Inte någon annans.

Agera på känsla och tanke? Bara om jag vill. Om jag vet vad jag vill. Nu kan det bli knepigt.

Känslor och tankar kan röra ihop sig. Bli till måsta.

Det skulle inte behöva vara svårare än att vad som är mitt är mitt och ditt det är ditt.

Nätdejta?

Nätdejting är ett alternativ som jag borde prova, har jag hört. Men det har jag gjort, som jag också redogjort på denna blogg, och gillade det inte. Kanske var jag inte tillräckligt grundlig i mitt försök men nej, det är inte min grej.

Visst kan det väl finnas fördelar om alla är singlar som alla vet att nu ska här dejtas för att det ska bli till en relation eller möjligen, men helst inte, "bara" en vänskapsrelation. Men så är det ju alla dem som inte alls är singlar eller ute efter en seriös relation eller inte alls ser en människa utan bara sex för att inte tala om dem som vill piffa till sin relation antingen genom en sidanomhistoria eller trekant och gud vet allt jag har läst om. Intressant som studie, okej.

Jag tänker också på den mängd tid som går åt till att försöka skriva för att bli förstådd, förstå vad som skrivs, läsa mellan raderna, förstå vem som kan skriva så att det som skrivs är vad som försöker sägas. Jag tänker på den tid som man kan tillbringa framför datorn för att försöka skapa relationer i verkliga livet. (Nu kanske du tänker att ja men bloggandet då, är inte det just en virtuell relation? Jo, kanske jag svarar då, men bloggandet ger mig något!)

Hellre går jag på kvällskurs, tränar på Gerda, engagerar mig i barnens föreningsliv, jobbar extra, läser en bok, hänger på universitetet, går ut med hunden. Samtidigt som jag möter andra människor har jag trevligt, förkovrar jag mig, rör på kroppen. Skulle jag då råka ramla över en trevlig singel, fine, men då har jag åtminstone GJORT saker och inte sorterat framför en datorskärm och sedan på eventuella fika, efter fika, efter fika som i de flesta fall inte haft mening.

Och, jag är rätt förtjust i min singeltillvaro. Men visst, come on, motbevisa mig gärna.

Danskt gemyt, och så

Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark av Lena Sundström har jag nu läst färdigt, under äppelträden i sällskap av Jensen och betande Bolt. Den var tankeväckande och den är en syn lite grann in under huden på de danska bajerdrickande och rökande glada goa danskarna, bilden som håller på att förändras. Att hjälpa en svensk till båten var poppis när jag var liten. Nu är det andra tongångar. Något som vi kan fundera på med vår nya besättning i riksdagen. Sen kan jag tycka att Lena Sundström hade gjort boken en större tjänst genom att enbart hålla sig till danska förhållanden, inte knäppa läsaren på näsan om jämförelser med svenska förhållanden, många läsare kan tänka själva. Och en annan brist är att hon tycker, har åsikter, värderar vilket är synd tycker jag. Undertiteln är En bok om Danmark. Boken hade varit lättare att fullt ut trovärdigt acceptera om hon beskrivit Danmark och inte haft åsikter, inte låtit sin politik lysa igenom. Beskriva, ja, men värdera kan läsare göra själva. Då kanske det blir lättare för läsare ur olika läger att ta till sig det viktiga om hur vi förhåller oss. DOCK: jag tycker verkligen att boken är läsvärd och den är intressant på många sätt. Inte minst hur det som sker i det lilla får så stor betydelse och som jag tänker att allt står för nåt, det finns inget som heter oskyldigt jag menade inte så men... i vad som sägs i förbifarten och vad som inte sägs kan vi förstå mycket om våra rädslor och fördomar. Jag vill avsluta med ett citat, från sidan 290: "Att man bara skall komma överens om att man inte behöver vara överens." Det vore kanske en början på ett humanistiskt och humant samhälle.

Prinsessan och grodan

Lästips: av Hanne Holstrup "Prinsessan och Grodan". På danska Kaereste-billeder vilket tycks mig klockrent, och vackert: bilden av den andra - och dig själv (min tolkning). Jag tror att jag läste den för länge sedan men den känns ny, berör där jag är. Välskriven, mer de första delarna. Undantaget som bekräftar regeln när det gäller "självhjälpslitteratur".

Undertiteln är Om kärlek, parförhållanden och utveckling. Exemplen är parförhållanden men jag tänker att den har mycket att säga allmänmänskligt. Jag kan hitta mig själv i alla de olika karaktärerna som hon beskriver.:-) Jag gillar också att hon lyckas förklara psykologisk teori på ett lätt sätt och inte patologiserar som psykologer lätt gör.

På sidan 20 står: "Kärleken är oumbärlig. Alla behöver den. Det är varken sentimentalitet eller romantisk barnslighet när vi ger den så stor betydelse. Den upphäver vår existentiella ensamhet och den konfronterar oss med den. Den ger oss möjlighet att vara helt och hållet dem vi är och samtidigt möta den andra som hon/han är. Och det mötet skänker mening."

En linjal i underlivet

Det blir inget kjoltvång i badminton. Än. Saken ska utredas. Vad är det som ska utredas undrar jag? Nog för att jag förstår att tanken är att sporten vill dra fler tittare till kvinnlig badminton för det är vad som anges som skäl. Men hur tänkte man kan jag inte låta bli att undra liksom flera med mig. Vad är det för tankar som gör att just kvinnor ska använda sina kroppar så? Jag har kanske inte följt debatten tillräckligt väl men ska män också ha klädkod för tittarsiffror? Tajtare shorts? Kjol också? Varför inte dra till med stringtrosor och push-up-bh när man ändå är i farten?

Som om man skulle mäta kvinnors bäcken med linjal, rätt upp bara. Fast det är ju inte heller ett påhitt.