Danskt gemyt, och så

Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark av Lena Sundström har jag nu läst färdigt, under äppelträden i sällskap av Jensen och betande Bolt. Den var tankeväckande och den är en syn lite grann in under huden på de danska bajerdrickande och rökande glada goa danskarna, bilden som håller på att förändras. Att hjälpa en svensk till båten var poppis när jag var liten. Nu är det andra tongångar. Något som vi kan fundera på med vår nya besättning i riksdagen. Sen kan jag tycka att Lena Sundström hade gjort boken en större tjänst genom att enbart hålla sig till danska förhållanden, inte knäppa läsaren på näsan om jämförelser med svenska förhållanden, många läsare kan tänka själva. Och en annan brist är att hon tycker, har åsikter, värderar vilket är synd tycker jag. Undertiteln är En bok om Danmark. Boken hade varit lättare att fullt ut trovärdigt acceptera om hon beskrivit Danmark och inte haft åsikter, inte låtit sin politik lysa igenom. Beskriva, ja, men värdera kan läsare göra själva. Då kanske det blir lättare för läsare ur olika läger att ta till sig det viktiga om hur vi förhåller oss. DOCK: jag tycker verkligen att boken är läsvärd och den är intressant på många sätt. Inte minst hur det som sker i det lilla får så stor betydelse och som jag tänker att allt står för nåt, det finns inget som heter oskyldigt jag menade inte så men... i vad som sägs i förbifarten och vad som inte sägs kan vi förstå mycket om våra rädslor och fördomar. Jag vill avsluta med ett citat, från sidan 290: "Att man bara skall komma överens om att man inte behöver vara överens." Det vore kanske en början på ett humanistiskt och humant samhälle.