Läser Lotta Lundbergs artikel om sociala medier i dagens Sydis. Det finns två problem som jag ser det. Att man inte skulle kunna gilla döden. Och att handskrivna kondoleanskort skulle vara "finare".
Varför skulle man inte kunna gilla döden? Måste döden ogillas? Kan inte döden rent praktiskt vara dags just när den kommer? Kan till och med vara en befrielse just när den kommer.
Visst är det trevligt när det kommer handskrivna kort. Det är en särskild sorts kärlek när jag öppnar brevlådan och finner just det. Men kan det ha mer med personen som skickar dem att göra? Om nu nån elak person skickar mig ett handskrivet kort faller hela konceptet.
Gilla döden. För jag tror att när jag gillar döden så lever jag. Bejaka döden! Och förresten är det svårt att låta bli, som sagt är döden det enda vi någonsin kan vara säkra på. Den rent faktiska döden kan inte riktigt mentaliseras.:-)
Och jag får hellre många gillanden på facebook än ett elakt handskrivet brev.
PS. Det är tråkigt när någon dör. Ofta blir man ledsen. Gråter till och med. Är det måhända det som är det otäcka med döden? Att de som blir kvar blir ledsna och gråter och att vi kanske tappat bort förmågan till sorg? Att sörja är inget att slarva med. Jag gillar (!) idén med ett sorgeår, med svart band runt armen. *Här pågår sorgearbete*. Göra saker grundligt. Man skulle till och med kunna drista sig till att det är svaret på frågeställningen: När jag blir ledsen av sorg - ska jag sörja. Sedan kan sorgearbete ske på många vis och det är resandes ensak. En rosa klänning fungerar också tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar