När 2013 lider mot sitt slut och 2014 nalkas med stormsteg

2013, det har varit ett år med choklad i. Lite av det som hänt:

I våras var det så dags för den "hemska" statistikkursen och den var rolig! Visst svettades jag lite men som vanligt: om man börjar från början, betar av längs vägen, fortsätter tugga på så är det bara att göra. Uppsatsen kom vi igång med tidigt och jag vet faktiskt inte hur många projektplaner vi hann beta av före terminens slut. Och förresten fortsatte vi fram till midsommar. 

Lite oförhappandes i början av juni blev jag sambo efter 8 år. Vilken omställning. Men inte desto mindre trevligt! Nu är halva huset slipat och målat och efter examen är det dags för köket att få sig en rejäl duvning.

I somras hade jag semester för första gången på fem år och det var skönt. Men bara det inte blir för länge åt gången. Ofta tycker jag att en långhelg ger väl så mycket ledighet i kroppen.

Sommarhuset i Vilshärad är nu sålt och det är vemodigt att lämna ett ställe som jag har känt till i hela mitt liv. Men var sak har sin plats och nu är det dags att göra andra saker.

Under hösten har vi skrivit färdigt uppsatsen och på lucia gick vi upp med den. För säkerhets skull passade vi på att fira dagen före och det var helt rätt. Vi fortsatte sen att fira efter oppositionen och tisdagen 17/12 publicerades uppsatsen på LUP: http://www.lu.se/lup/publication/4196004

Killarna bara sportar och sportar. Arthur har börjat handbollsklass och trivs! Det går också bra med skolarbetet. Tränar gör han tre gånger per vecka och med matcher på helgerna blir schemat späckat. också vi föräldrar i laget har en del för oss, picknick och snart en fest. Laget är ju som en andra familj för killarna, och för oss föräldrar är det bara att hänga på! Victor har lämnat volleybollen och satsar fullt på badminton och tränar tre gånger i veckan. Han blir bättre för varje gång jag ser honom, vilket är varannan vecka när han tävlar. I lördags debuterade han på den internationella badmintonscenen och det gav mersmak - i bilen på väg hem ville han tillbaka och spela mer. Skolan sköter han med den hedern. Fina betyg fick pojkarna före jul.

Jensen lever och hoppar och studsar när han är utomhus. Inne är det svårare med hala golv och upp och nerför trapporna bli han buren. Men har är glad och sköter det han ska så han ska nog överleva sin sextonårsdag. Bolt ute i trädgården trivs och frodas och är glad i både morötter och äpplen och han gillar verkligen att bli kliad bakom öronen.

Om knappa tre veckor tar jag examen och sen börjar ett vanligt medelålders liv med arbete och tidiga morgnar. Och jag längtar efter det!

Ett riktigt härligt 2014 har vi att se fram emot och jag önskar dig ett riktigt gott nytt år!

Kram

Sofie

Uppsatsen publicerad!

Nu finns den där. Uppsatsen. Alltså den där som vi har skrivit på ett tag. Som vi gick upp med i fredags. Som nu, NU finns tillgänglig på nätet:

http://www.lu.se/lup/publication/4196004

Stor kram
Sofie

Mitt första bokkontrakt

I brevlådan låg idag ett lite grann tjockt kuvert och kikade på mig. Jag visste ju vad det var och det kändes högtidligt att öppna det. Och nu har jag skrivit på avtalet och författarförsäkran. Framöver tänker jag mig fler kontrakt :-)

Så nu tror jag att kan kalla mig författare. Kanske skulle inte alla hålla med om det, och inte för att det är så väldans mycket text. Men ändå. Man har inte roligare än man gör sig. Om jag blir glad av att kalla mig författare så varsågod tänker jag. (Om en och en halv månad kan jag kalla mig ytterligare något fint!)

Stor kram!
Sofie

Vad ser du när du tittar dig i spegeln?

Idag pratade vi om någon person, ja, vem var det nu igen och så vidare och hur gammal var hen? Jo, i min ålder typ. Sa jag. Och funderade på vad det kan betyda. Jo, för hen ser ju ut som jag. Fast vid närmare eftertanke var hen nog 35? Eller 30 eller 40? Jag tycker att det är svårt att se hur gammal någon är. Vid något tillfälle sa en person till mig att jag är en gammal man/kvinna varpå jag tänkte att jaså, hur då? När jag tittade noga efter såg jag en massa rynkor i ansiktet och tänkte att det kanske var vad personen menade. Antagligen inte i och för sig men som yttre attribut för att vara "gammal". Jag tittar mig ofta omkring och ser en massa människor som är som typ jag. Vi är i samma fas, vi läser sista terminerna nu och snart är det dags att börja jobba. Det kommer att vara en stor omställning när jag börjar jobba, att titta mig omkring och se en massa människor som ser ut som jag. Och som då har jobbat en massa herrans år och då antas kanske jag också ha gjort det.

På ett sätt är det praktiskt att se andra som jag ser mig själv. Men det blir också lite struligt att tro att andra är lika gamla som jag. Eller unga. Eller rysligt allt möjligt. Om jag ser nån som ser trevlig ut och jag vill prata med den personen tänker jag inte att jag inte kan göra det eftersom den ser ut på ett speciellt vis. Det är mer lusten, nyfikenheten och viljan som driver mig. Och så glömmer jag bort att sånt kanske inte passar sig. Vad vet jag.

När jag tittar mig i spegeln ser jag en person som är nånstans mellan 20 och 60. Lite mogen, lite barnslig, lite allt möjligt. Rynkorna antyder någon slags mognad och så kan det nog vara. Ögonens glitter kanske en massa barnsligt tramsande. En del av en hel del kanske. Jag är rätt nöjd med det jag tänker att jag är. Och så lite missnöjd också så klart. Rätt bra att vara lite av allt möjligt då.

Man brukar säga att skönhet ligger i betraktarens ögon. Men då är det bara att ställa sig framför spegeln och ta till dig!

Livet efter dig

Jag såg ett boktips, flera läsare rekommenderade den. På bokhandeln låg den topp-2 (hur nu den listan är beräknad?) och det kan ju betyda både det ena och det andra. Av baksidestexten att döma verkade den vara någon slags kioskroman: En kärlekshistoria. Att de kommer att förändra varandras liv.

Början var lite tradig och språket lite haltande. Möjligen ett översättningsproblem. Boken har flera av litteraturvetenskapens teman, t ex: fattig ung kvinna möter äldre rik man, äldre belevad man lär ung obildad kvinna en del om livets finkultur, äldre man är sur och grinig och ung pigg och pratglad kvinna bryter genom isen, kärlek uppstår trots oddsen. Mer får du läsa själv.

Efter halva boken grät jag ögonlockssvällande floder. Jag mindes först inte när jag senast grät så mycket. (Sen kom jag på att jag grät så för ett år sedan när jag stod inför ett val som inte var ett val eftersom det bara fanns en möjlig lösning. Även om icke-möjligheten var attraktiv, så attraktiv. Men som sagt, det fanns bara en utgång. De "valen" är svåra och kanske är det av sådana mognad kan börja växa fram. Det insåg jag till slut då. Och nu igen.)

Jag tycker att jag med gott samvete kan rekommendera Livet efter dig av Jojo Moyes. Det finns flera olika svåra och viktiga frågor i den. Inte minst är skam och döden närvarande genom hela boken.

Om inte annat är det gött att gråta riktigt rejält och rensa upp i kanalerna nån gång då och då.

God läsning och god helg!
Sofie

Parprogrammering

I data/programmeringsvärlden finns det något som kallas parprogrammering och lär ha varit riktigt populärt för några år sedan. Vid programmering av kod sitter två programmerare vid samma dator och tangentbord och hackar just kod. Det lär ta lite längre tid men i gengäld blir det färre fel. Och det är felen som kostar.

Det är var riktigt gott att höra om detta fenomen då min uppsatspartner och jag sitter vid just samma dator och tangentbord och skriver uppsats. Vilket har betraktats med en smula klentrogenhet. Men -kanske tar det lite längre tid men det kommer att bli ack så mer rätt! Inte minst har vi rysligt roligt och ibland fattar jag inte riktigt hur alla sidorna blir till medan vi skrattar och flamsar.

Ha en riktigt fin hösthelg!
Sofie

Hur många organ ska du donera?

Anmäl dig till Donationsregistret här: http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret

Det gjorde jag precis.

Läste i dagens Sydis om behovet av donatorer. http://www.sydsvenskan.se/sverige/doden-flasar-mig-i-nacken-varje-dag/ Och som det står: "Jag förstår om det här inte är frågor som man tänker på så länge man själv och alla runt om en är friska."

Det är bara att göra. När det är förbi är det förbi. Och då hade det varit skönt att vara till nån nytta även fortsättningsvis. Tror du på ett liv efter döden blir det ju till och med konkret!!

Skriv gärna i kommentarsfältet eller mejla mig eller messa mig när du också anmält dig!

Kram!
Sofie

92400 ord. 167 sidor.

Mycket text blev det maj 2007 - januari 2013. Mindre ska det bli. I boken som är på gång. En liten coffee table bok eller till dasset. Ett urval av 733 inlägg på min blogg.

Vad glad jag blir av att du är glad!

Jag var inne på en mack nu på morgonen och killen i kassan var så glad och trevlig och log vänligt. När jag gick vände jag mig om och sa just att jag blev glad av att han var så glad. Och då sa han att han blev glad av att jag sa det.

Härlig morgon! Ännu en av dessa dagar.

Inte bara en kvinnofråga!

Läser om förlossningssituationen i Lund och Malmö... http://www.sydsvenskan.se/skane/fortvivlat-pa-sus/

Det är väl inte bara en kvinnofråga att förlossningar inte sköts på ett bra sätt? Bra förlossningar handlar om kvinnor, män, barn och familjer. Om lidande och ångest och smärta och oro, till och med (livs)långa trauman. Och om glädje och framtid och samhörighet och trygghet.

Vi vet att ett gott omhändertagande påverkar det medicinska, påverkar smärta, påverkar kropp och själ, påverkar återhämtning, påverkar trygghet och sammanhållning.

Hur vi tar hand våra födande kvinnor och anhöriga och de nyankomna barnen är ett observandum på hur vi ser på våra medborgare, hur människor kan påverkas att må bättre, få en så god start som möjligt i livet och i och med familjen.

När dessutom erfaren personal varslar i god tid och säger att hallå, här har vi nog ett uppseglande problem - och ansvariga trots detta blundar, vad har vi då?