En ofrivillig utmaning känns inte lika rolig som en jag valt själv. Även om den är väldigt ytlig och liten räknat i kubikcentimeter så har vi pool i källaren. Det har jag aldrig varit med. Imorse läste jag om någon som hade en och en halv meter vatten i sin källare och som skulle bli tvungen att slänga det som blivit dränkt. Vad skönt, var min första tanke. För hur mycket behöver jag egentligen det jag har stående i min källare? Nog för att mitt förråd är ganska tomt och det mest är servetter och ljus som tar plats på hyllorna. Men det som finns i de få lådor jag har (klokt placerade på lastpallar utifall en sådan situation skulle inträffa som inträffade igår): lite gamla nostalgisaker, ett par årgångar Kalle Anka, julsaker - nu när jag ändå måste riva ut nålfiltsmattan i mitt förråd ska jag ta ett extra tag med slängarsleven. En ytterligare utmaning kan alltså vara att våga bära minnena i hjärtat och kunna njuta av dem när som helst, utan att vara tvungen att ha saker för att minnas. Är det en rädsla att vi inte ska minnas? Att om vi inte har sparat bebisens första sparkdräkt är vi inte fullt så omtänksamma som föräldrar? Att evinnerligt många foton på bebis blir matad, bebis badar, bebis gör si och bebis gör så är ett bevis för stor kärlek. Saker är andra sidan av vår rädsla?