Ja, rubriken kan syfta på att vintern har en existentiell kris. Och så är det nog, vintern vill inte riktigt släppa taget. Jag hörde att den vill hålla i sig ännu en vecka. Det är svårt att släppa taget i en existentiell kris. Men sen kommer våren, ja det gör den. Snart, vänta bara lite till.
För mig har det varit en vinter med existentiella funderingar. Ibland ser man inte när kriserna är under uppseglande och det kan hända saker som i förstone inte ser ut som en kris. I alla fall inte av existentiell karaktär. Det hände något i vintras som jag har skrivit om tidigare på denna blogg, det intuitiva är fortfarande lika sällsamt. Jag förstod inte då att det handlade om att jag skulle komma att ältas och stötas i den långa resan som det innebär att växa lite till, komma till någon mer insikt. När det hände blev jag förvirrad och visste inte vad jag skulle säga och sa förresten något helt annat. Det förstod jag sen. Men så här i efterhand är jag glad att jag kunde ta emot det som hände och nagla upp mig själv mot väggen och ta ett ja, struptag och säga att skärp dig tanten.
Nu vet jag något som jag inte visste då. Nu hade jag inte sagt och gjort som då. Frågan blir då om jag kan generalisera denna upplevelse till fler områden i livet så att jag får mer omfattande nytta av mina upplevelser?
Jag är precis den jag är, jag är så gammal jag är, jag är inte normalfördelad och det vill jag inte vara heller, jag ser mig själv i spegeln och känner igen mig.
En god fortsättning på de sista vinterdagarna!
Kram
Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar