Vår hund Jensen blev nästan 16 år

Imorse drog Jensen tre djupa suckar efter att hans hjärta slutat slå. Före överdosen av narkos hade han fått en avslappningsspruta som gjorde att han kunde andas lugnt och få vila den sista stunden i livet. Vi klappade och klappade och kramade och sen somnade han och han slutade vara orolig och skaka.

Tillsammans fick vi en stund som blev värdig och fin. Därefter åkte vi till havet eftersom havet var något Jensen tyckte mycket om. 

Jag känner många olika saker. Ledsnad över att han är borta, tacksamhet över allt vi varit med om, lycka när han fick andas normalt och somna i sällskap av flocken, och saknad. Det är tomt och tyst och jag kommer att sakna den fina Jensen som gett oss mycket och som vi haft roligt tillsammans med. En tredjedel av mitt liv. Barnens hela liv.

Tack till Jensen och till alla som brytt er om Jensen. Och oss nu när vi haft en tung vecka.

Kram 

Sofie

Restaurang En bit bort!

På examensdagen hade jag middag på kvällen för familj, släkt och vänner. Jag hade beställt mat på restaurangen En bit bort som ligger på Bankgatan 14 i Lund. De levererade en underbar arabisk buffé och det är inte sista gången jag äter mat där/ifrån. De har lunch också och den vänliga personalen är hur trevliga som helst!

Snart lunchdags!
Sofie

Pannkakor och canasta

Först vill jag säga att jag gillar pannkakor. Och att spela kort.

Häromdagen stod att läsa på sista sidan i Sydis b-del under rubriken för äldre: pannkakor och canasta 12.30.

Jag vet inte riktigt hur jag tycker. Konstaterar att det är precis så klockan 12.30. Så tänker jag att men är det vad jag har att se fram emot? Och att vad bra att det finns programpunkter. Ja, det är nog det bestående, att vad bra att det finns olika saker. Men för mig låter det lite ledsamt, närapå ödsligt. Pannkakor och canasta. Och poetiskt, när jag suger på det!

Hade jag tyckt annorlunda om det stått vin och poker? Eller popcorn och film (fast popcorn fastnar så förfärligt i tänderna). Eller orientering och grillad korv?

God helg!
Sofie

Om att jag är psykolog

När jag vaknade i lördags morse var jag psykolog för första gången på en morgon. I och för sig har jag vant mig sakteliga under fem år vid tanken och under termin 6 tog jag mina stapplande steg som bar. Men nu är jag psykolog, examinerad och firad.

Kommer jag att "arbeta som psykolog" eller "vara psykolog" är något jag funderat på. Om jag arbetar som psykolog är det vad jag arbetar med. (Kan man arbeta som psykolog utan att vara det? Inte i hälso- och sjukvården men för övrigt gäller ingen lagstiftning.) Om jag är psykolog är jag det alltid eller bara på jobbet?

Hur låter det att säga att jag arbetar som psykolog? Är det distanserat, något jag gör för att jag måste jobba? Om jag säger att jag är psykolog, är det vad jag ÄR och kanske inte något annat än det?

Är psykologyrket ett kall? Alltid redo? Är det okej att tjäna pengar som psykolog? På att arbeta som psykolog eller vara det?

Det är ju inte precis som att jag tar av mig mitt psykolog-jag som en kappa när jag inte är i tjänst. Men jag är inte alltid i tjänst. Å andra sidan har jag min träning och skolning vare sig jag vill eller inte. Vanan att möta människor och göra något av de mötena har jag alltid med mig. Och jodå, ibland är det som att tankar går att läsa :-) Men om det är något jag gör så är det konstaterar, inte värderar.

Jag är övertygad om att det kommer att vara roligt, utmanande och spännande att vara psykolog. Inte bara jobba som det. Jobba ska jag sluta med när jag är 84. Sluta vara (psykolog) när jag dör.

Ha en fin januarivecka!
Sofie

När 2013 lider mot sitt slut och 2014 nalkas med stormsteg

2013, det har varit ett år med choklad i. Lite av det som hänt:

I våras var det så dags för den "hemska" statistikkursen och den var rolig! Visst svettades jag lite men som vanligt: om man börjar från början, betar av längs vägen, fortsätter tugga på så är det bara att göra. Uppsatsen kom vi igång med tidigt och jag vet faktiskt inte hur många projektplaner vi hann beta av före terminens slut. Och förresten fortsatte vi fram till midsommar. 

Lite oförhappandes i början av juni blev jag sambo efter 8 år. Vilken omställning. Men inte desto mindre trevligt! Nu är halva huset slipat och målat och efter examen är det dags för köket att få sig en rejäl duvning.

I somras hade jag semester för första gången på fem år och det var skönt. Men bara det inte blir för länge åt gången. Ofta tycker jag att en långhelg ger väl så mycket ledighet i kroppen.

Sommarhuset i Vilshärad är nu sålt och det är vemodigt att lämna ett ställe som jag har känt till i hela mitt liv. Men var sak har sin plats och nu är det dags att göra andra saker.

Under hösten har vi skrivit färdigt uppsatsen och på lucia gick vi upp med den. För säkerhets skull passade vi på att fira dagen före och det var helt rätt. Vi fortsatte sen att fira efter oppositionen och tisdagen 17/12 publicerades uppsatsen på LUP: http://www.lu.se/lup/publication/4196004

Killarna bara sportar och sportar. Arthur har börjat handbollsklass och trivs! Det går också bra med skolarbetet. Tränar gör han tre gånger per vecka och med matcher på helgerna blir schemat späckat. också vi föräldrar i laget har en del för oss, picknick och snart en fest. Laget är ju som en andra familj för killarna, och för oss föräldrar är det bara att hänga på! Victor har lämnat volleybollen och satsar fullt på badminton och tränar tre gånger i veckan. Han blir bättre för varje gång jag ser honom, vilket är varannan vecka när han tävlar. I lördags debuterade han på den internationella badmintonscenen och det gav mersmak - i bilen på väg hem ville han tillbaka och spela mer. Skolan sköter han med den hedern. Fina betyg fick pojkarna före jul.

Jensen lever och hoppar och studsar när han är utomhus. Inne är det svårare med hala golv och upp och nerför trapporna bli han buren. Men har är glad och sköter det han ska så han ska nog överleva sin sextonårsdag. Bolt ute i trädgården trivs och frodas och är glad i både morötter och äpplen och han gillar verkligen att bli kliad bakom öronen.

Om knappa tre veckor tar jag examen och sen börjar ett vanligt medelålders liv med arbete och tidiga morgnar. Och jag längtar efter det!

Ett riktigt härligt 2014 har vi att se fram emot och jag önskar dig ett riktigt gott nytt år!

Kram

Sofie

Uppsatsen publicerad!

Nu finns den där. Uppsatsen. Alltså den där som vi har skrivit på ett tag. Som vi gick upp med i fredags. Som nu, NU finns tillgänglig på nätet:

http://www.lu.se/lup/publication/4196004

Stor kram
Sofie

Mitt första bokkontrakt

I brevlådan låg idag ett lite grann tjockt kuvert och kikade på mig. Jag visste ju vad det var och det kändes högtidligt att öppna det. Och nu har jag skrivit på avtalet och författarförsäkran. Framöver tänker jag mig fler kontrakt :-)

Så nu tror jag att kan kalla mig författare. Kanske skulle inte alla hålla med om det, och inte för att det är så väldans mycket text. Men ändå. Man har inte roligare än man gör sig. Om jag blir glad av att kalla mig författare så varsågod tänker jag. (Om en och en halv månad kan jag kalla mig ytterligare något fint!)

Stor kram!
Sofie

Vad ser du när du tittar dig i spegeln?

Idag pratade vi om någon person, ja, vem var det nu igen och så vidare och hur gammal var hen? Jo, i min ålder typ. Sa jag. Och funderade på vad det kan betyda. Jo, för hen ser ju ut som jag. Fast vid närmare eftertanke var hen nog 35? Eller 30 eller 40? Jag tycker att det är svårt att se hur gammal någon är. Vid något tillfälle sa en person till mig att jag är en gammal man/kvinna varpå jag tänkte att jaså, hur då? När jag tittade noga efter såg jag en massa rynkor i ansiktet och tänkte att det kanske var vad personen menade. Antagligen inte i och för sig men som yttre attribut för att vara "gammal". Jag tittar mig ofta omkring och ser en massa människor som är som typ jag. Vi är i samma fas, vi läser sista terminerna nu och snart är det dags att börja jobba. Det kommer att vara en stor omställning när jag börjar jobba, att titta mig omkring och se en massa människor som ser ut som jag. Och som då har jobbat en massa herrans år och då antas kanske jag också ha gjort det.

På ett sätt är det praktiskt att se andra som jag ser mig själv. Men det blir också lite struligt att tro att andra är lika gamla som jag. Eller unga. Eller rysligt allt möjligt. Om jag ser nån som ser trevlig ut och jag vill prata med den personen tänker jag inte att jag inte kan göra det eftersom den ser ut på ett speciellt vis. Det är mer lusten, nyfikenheten och viljan som driver mig. Och så glömmer jag bort att sånt kanske inte passar sig. Vad vet jag.

När jag tittar mig i spegeln ser jag en person som är nånstans mellan 20 och 60. Lite mogen, lite barnslig, lite allt möjligt. Rynkorna antyder någon slags mognad och så kan det nog vara. Ögonens glitter kanske en massa barnsligt tramsande. En del av en hel del kanske. Jag är rätt nöjd med det jag tänker att jag är. Och så lite missnöjd också så klart. Rätt bra att vara lite av allt möjligt då.

Man brukar säga att skönhet ligger i betraktarens ögon. Men då är det bara att ställa sig framför spegeln och ta till dig!

Livet efter dig

Jag såg ett boktips, flera läsare rekommenderade den. På bokhandeln låg den topp-2 (hur nu den listan är beräknad?) och det kan ju betyda både det ena och det andra. Av baksidestexten att döma verkade den vara någon slags kioskroman: En kärlekshistoria. Att de kommer att förändra varandras liv.

Början var lite tradig och språket lite haltande. Möjligen ett översättningsproblem. Boken har flera av litteraturvetenskapens teman, t ex: fattig ung kvinna möter äldre rik man, äldre belevad man lär ung obildad kvinna en del om livets finkultur, äldre man är sur och grinig och ung pigg och pratglad kvinna bryter genom isen, kärlek uppstår trots oddsen. Mer får du läsa själv.

Efter halva boken grät jag ögonlockssvällande floder. Jag mindes först inte när jag senast grät så mycket. (Sen kom jag på att jag grät så för ett år sedan när jag stod inför ett val som inte var ett val eftersom det bara fanns en möjlig lösning. Även om icke-möjligheten var attraktiv, så attraktiv. Men som sagt, det fanns bara en utgång. De "valen" är svåra och kanske är det av sådana mognad kan börja växa fram. Det insåg jag till slut då. Och nu igen.)

Jag tycker att jag med gott samvete kan rekommendera Livet efter dig av Jojo Moyes. Det finns flera olika svåra och viktiga frågor i den. Inte minst är skam och döden närvarande genom hela boken.

Om inte annat är det gött att gråta riktigt rejält och rensa upp i kanalerna nån gång då och då.

God läsning och god helg!
Sofie

Parprogrammering

I data/programmeringsvärlden finns det något som kallas parprogrammering och lär ha varit riktigt populärt för några år sedan. Vid programmering av kod sitter två programmerare vid samma dator och tangentbord och hackar just kod. Det lär ta lite längre tid men i gengäld blir det färre fel. Och det är felen som kostar.

Det är var riktigt gott att höra om detta fenomen då min uppsatspartner och jag sitter vid just samma dator och tangentbord och skriver uppsats. Vilket har betraktats med en smula klentrogenhet. Men -kanske tar det lite längre tid men det kommer att bli ack så mer rätt! Inte minst har vi rysligt roligt och ibland fattar jag inte riktigt hur alla sidorna blir till medan vi skrattar och flamsar.

Ha en riktigt fin hösthelg!
Sofie