Åtta månader har jag på mig. Det är väl tilltaget med tid.

Jag bestämde i våras att jag ska springa Lundaloppet 2008 och jag har alltså börjat träna för detta. Och det är fräckt hur lätt det är att springa. Jag utökar sträckan lite för varje dag och det är ju skönt! Jag får riktigt tvinga mig att springa långsamt.

Det här visar att kroppsuppfattningen sitter i hjärnan. Att jag tror att jag väger 20 kg mer än jag gör, att jag tror att jag är orörlig, att jag tror att jag inte har någon kondis. Men det är 4 år sedan jag vägde 20 kg mer än idag och ändå är hjärnan så trög. Och jag som ändå har en rörlig hjärna, har jag inbillat mig. Men det är alltså inte helt sant.

Det är så himla gött! Nu är barnen hemma igen för terminen och det är fullt med kalle anka-tidningar och lego på golvet! Och de pratar hela tiden. Yeah, utan dem är det bra trist.

Åt lunch på Bokskogens golfklubb utanför Bara idag. Mycket bra!

Såg ett anslag om dress-code för att få vistas på klubben. Men ingenstans stod om någon speak-code! Och en del av skånskan som talades var bred, ja faktiskt obegriplig.
Egentligen tror jag att mina ”raggarjeans" och högklackade skor med öppen häl var lite opassande men det var inte någon som sa något. Inte som jag förstod i alla fall.

Om att utmana sig.
Jag har gjort en del under året som jag gjort för att utmana mig. Förstås allra mest för att jag tyckt att det var kul. Men ändå.
Till hösten ska jag prova på stå upp. Igen. Men det var så speciell stämning i somras i Svalöv. Hela gänget var med, vi hade världens bästa konferencier (Martin Svensson) och vi andades och levde stå upp just då. Och första gången är ingen gång. Eller?
Men nu har jag bestämt mig och jag kommer att ångra det många gånger. Men jag kommer att ångra mig om jag inte provar nu.
Men varför?
Av ett enda skäl:
Att se om det bär. Orden, hur, pauser, reaktioner, motreaktioner, kan en millisekund förändra, om jag provar "så här" istället hur blir det då.

Kan man bilda ordet komiker av medioker?

Komideer kan det bli och det låter inte så mediokert. Det låter positivt.

Komiker - kommunikeer

I komiker - mik

Medioker komiker. Det är ju en underbar motsägelse.
Komiskt medioker är nästan ännu bättre.

Hur ärlig ska man vara?

Jag läste på en stå upp-komikers hemsida, Per Holmkvists, ..."och så får dom ingen vettig feedback efteråt utan kollegor säger att det var bra, fast det var öken. Hur ska man då kunna utveckla sig, eller i vissa fall avveckla sig, som komiker?"

Det är en balansgång men vore det inte egentligen skönare att få veta att man är urusel som komiker och bör avveckla sig illa kvickt?!

Visst, man kan utvecklas och man kan lära sig och man ska få en chans.

Och det här gäller ju inte bara komiker. Ett bra exempel är chefer. (Detta har jag diskuterat i en tidigare blogg, om mod.) Men det är ju så känsligt, för alla så få vara med och leka. Men så är det ju inte! Livet är inte rättvist och alla kan inte göra samma sak. Tycker jag.

Läste i Sydis idag att Finland har elever som toppar OECD-listan i matematik och läsförståelse men att Sverige ligger långt efter. Det klart att vi ligger efter. I alla fall tycker jag att finska är svårt.

Så här kan man bli av en veckas ståuppkurs - att inte kunna läsa en tidning utan att tankarna snurrar igång. Ståuppkomik är ett bra sätt att lära sig tänka i nya banor. Kreativt. Ifrågasättande.

För mig är kreativa och ifrågasättande människor några av de finaste. Sedan behöver vi inte vara överens, snarare är det önskvärt att vi inte är det. Det blir stiltje annars.

När jag gick i gymnasiet umgicks jag mycket med en tjej som var med i en anarkistiskt rörelse som hette Benny. Andra kompisar undrade vad vi hade gemensamt och en del förstod inte varför vi fortsatte att umgås eftersom vi ofta var högljudda och oöverens i uppehållsrummet på rasterna. Men det var ju precis det som var så häftigt! Hon respekterade mina åsikter och jag respekterade hennes. Och vi diskuterade och argumenterade, gärna animerat, och lärde oss mycket av varandra.

Jag är nog inte så mjäkig. Nog för att det ibland blir fel. Men egentligen - fel för vem? Jag står för mina beslut och jag står för rättvisa och demokrati. Jag står för mina ideal och det har jag alltid gjort. Det är jag stolt över.
Men jag kanske inte alltid gör som man ska och bör. Motvallskärring kan det kallas också. Gå egna vägar låter än mer positivt.
Jag är nog inte så pjåkig. Hängiven är jag. Det tycker jag om. När jag brinner för något trivs jag så bra. För glädje med glädje.
Livet är så kort och så långt. Två olika perspektiv och tillsammans blir de meningsfulla så att de räcker hela livet.

Jag ställde alltså klockan på 6.25. Och det kändes, tyckte jag. Men när jag insåg att det var mental peppning att jag skulle känna mig så fantastiskt mycket tröttare av fem minuter förstod jag att det inte spelar någon roll vad väckarklockan står på. Den kommer alltid att ringa när jag är som allra tröttast!
Målet är att klockan ska ställas på 6.00 och jag går upp 6.30. För det tar en halvtimme, det har jag insett. Och den halvtimmen är guld värd. Det känns så dekadent och lyxigt att ligga och dra sig en halvtimme. Trots den tidiga timman.
Morgnar är inte min bästa gren men om jag får lura mig själv lite så känner jag mig jättepigg när jag väl kommer ur sänghalmen!

Vad händer om du ställer klockan på fem minuter före din vanliga tid, till väckningen imorgon?

Jag ska prova att göra det imorgon, jag återkommer.

Kan det vara så att fem minuter inte är så mycket och ändå så mycket? Att det är de små redskapen som är de effektiva? Om jag finjusterar istället för att tro att jag ska göra revolutionärt stora ändringar kanske jag mäktar med det och det verkligen blir av och verkar?

Jag vet att jag gärna tar stora spadtag. Men jag kanske aldrig behöver ta stora spadtag om jag finjusterar hela tiden. Och minimerar det jag gör med en viss sak. Det kanske är den där lilla mackan som stjälper hela lasset?!

Det låter förstås bra att tänka stora tankar. Men det kan bli övermäktigt. Många små bra tankar istället för en vidbränd stor?

Tillbaka i selen igen. Skönt!
Det var härligt att se kontorsklädda människor cykla in mot Lund i morse. Det var nästan lite rörigt i min rondell! Jag skriver min rondell för jag bor så nära den att den är min. Och vad snälla bilisterna är i min rondell. De stannar och vinkar glatt. Och jag har funderat på vad som är korrekt "tack-för-att-du-släppte-förbi/över-mig"-beteende? En liten lätt nickning? En noblare böjning på nacken? Ett leende (som känns som att gummimasken skriker och inte alls är snyggt nåt)? En vinkning med lilla handen och då finns ett antal alternativ: käckt ria-wägnerskt, lite kungligt, halvnassigt uppsträckt? En ryckning med nacken, ungdomligt bakåt? Bugning? Nigning? Svänga med handväskan? Vifta med foten??
Ja, så här är det i min rondell. Hur har du det i din?

Var ute och körde min MGB igår. I ösregnet. Utan tak. Men i 80 km/h flyger regnet förbi. Det är värre i samhällena med 30 km-begränsning för att inte tala om rondeller eller rödljus.
Jag stannade till vid en mack för att torka till och fundera lite på den vidare framfarten. En man som går förbi säger att ja det är ju inte alltid så kul att köra cabbe. Nej, det är vått i alla fall som jag obändigt hurtigt svarade. Som jag ser det hade han lika gärna kunnat hålla tyst med sin avund och bittra kommentar. Han hade ju verkligen inte något vettigt eller roligt eller empatiskt att säga. Men han var tvungen, tvångsmässigt, att hävda sig mot en snygg blondin med röd sportbil. (Tillhörde han månne kategorin; jaja, en sådan där hade jag också när jag var ung men det var innan barnen kom och nu nej ja den var ju fin men det drar ju så förfärligt och regnar in gör det ju minsann och det är faktiskt inte så praktiskt. Minsann.)
Att köra öppet är lite som att segla. Det stänker regn i ögonen och det kan rinna in ilar vid nacken - jag har dock inget öskar men det går bra att vrida ur alla textilier. Väl framme vid min slutdestination för dagen var det ändå skönt att byta till torra byxor.
Du får gärna vinka till mig nästa gång vi ses på vägarna! För det är något särskilt med öppen körning men lite positivt påhejande kan ändå behövas ibland.

Är man då omodig om man inte tar itu med dåliga organisationer och arbetsplatser? Ja, kanske, nej.
Ja eftersom man då är för rädd för att ta itu med förändringsprocesserna.
Kanske eftersom det kan vara andra hänsyn att ta. Politik är ett bra exempel. Vem som får göra en viss sak eller inte beror ofta på politik.
Nej eftersom man kanske inte vet om att organisationen eller arbetsplatsen är dålig. Och då är det problematiskt. Vem kan göra något då? Men en chef har alltid en chef. Men om den chefen inte bryr sig eller heller förstår att det är något problematiskt, ja då har modet eller omodet ingen betydelse.
Hur bli man då modig? Vem är villig att likt en kamikazepilot ge sig i kast med förändringsprocesser på riktigt?
Och kanske viktigast av allt, hur gör man för att se och förstå? Hur modig måste man inte vara då?

Jag läser om organisationer och omorganisationer och chefer och missnöje och hur det funkar, eller snarare inte funkar. Visst har jag läst och hört om goda arbetsplatser med bra ledarskap och nöjda anställda. Men det är inte så ofta det pratas om det som är bra. Tyvärr är det de som har det dåligt som man hör om oftast. Är det då så att det inte finns så många goda arbetsplatser eller är det så att hälsan tiger still?
I vilket fall är det sorgligt med de arbetsplatser där människor inte mår bra, inte känner tillfredsställelse, inte utvecklas om de vill.
Hur förändrar man en inte-arbetsplats?
Det krävs mod.
Mod att lyssna, mod att prata, mod att se, mod att gå framåt och bakåt, och ibland åt sidan, mod att titta in i sig själv och modet att få människor med sig, även de som inte håller med utan att de för den skull måste ha ändrat åsikt.
Mod att våga erkänna sina fel och brister, mod att inse att man inte är på rätt plats, mod att ta stryk, modet att gå om det är det som ska till.
Mod att argumentera, revidera, förändra, argumentera igen. Mod att vara saklig och skilja sak från person.
Är detta en omänsklig uppgift?
Men det finns ju uppenbart människor som klarar det så varför får dåliga organisationer fortsätta förstöra och skapa inten?