Det är de små sakerna som gör det.

Häromkvällen pratade jag med en kompis och han ställde en fråga och kom med ett påstående. Det var om något viktigt men det var ingen stor sak. Men den frågan och det påståendet har fått mig att tänka till. Och ställt en hel del på ända. Som för mig framåt.

För kanske 15-20 år sedan träffade jag en kvinna på ett tåg och vi pratade stora delar av vår resa mellan Lund och Halmstad, tror jag det var. Hon var kanske tjugo år äldre än jag och vi pratade bland annat om kärlek och äktenskap. Det var långt före mina egna erfarenheter och jag känner rodnad på kinderna när jag tänker på hur lättvindigt och korkat jag antagligen måste ha framstått i vårt samtal. En del av det hon sa då har jag tänkt på mycket. I många år alltså. Inte för att jag lärde mig något av det hon sa utan endast tog till mig det som något som lät bra. Numera förstår jag och har dessutom lärt mig att det hon sa var oerhört klokt. Ibland måste man lära sig själv...

Hur kunde jag göra linssoppa till middag idag? Hur kunde jag?

Jag som avskydde mammas gazpachoperiod och fick kväljningar när det glatt skulle ätas oändliga versioner av grönsakssoppor - som också var så nyttiga, jadå. Och jag har verkligen dragit mig dessa soppor till minnes många gånger.

Men det var inte kall soppa ikväll, tröstar jag mig med.

Dessutom var den god (tyckte jag ja, och lätt för mig som vuxen att tycka) och den ena sonen tog till och med om. Dessutom tror jag det handlar om marknadsföring. Jag sa på vägen hem att ikväll skulle de få något riktigt gott till middag, curry som de gillar och jag nämnde inte ordet lins. För det slår inte fel, säger man att ja, det här är ju inget du gillar så gillar de inte det som serveras.

Och så här håller vi ju på. Vuxna också för den delen. Säger man att ta inte mer glass så triggar hjärnan på glass och ja, det vore ju riktigt gott med mer glass och glass är ju gott och glass är så gott och jag tar mer!!! Hade jag sagt ta ett äpple hade hjärnan tänkt äpple.

Nu ska jag inte äta ett äpple.

Läste i Sydis idag att det är panik i tv-sofforna. Om tre veckor är det dags för digital-tv här i Skåne. Och box-leverantörerna var nära hjärtinfarkt.

Jag har ingen box. Ska inte skaffa heller. Med barn och hus och hund och träning och psykologikurs och ståuppkurs och lite till så har jag tillräckligt med sysselsättning på fritiden.

Att inte ta del av tv-utbudet är en avvägning. Tv är ju en stor del av samhället. Men kanske det räcker med att läsa tv-tablåerna? Å andra sidan, det är inte så mycket som visas på tv. Det är för det mesta det samma. Matlagning, tävlingar/dokusåpor, deckare. Har man sett ett av programmen är det inte svårt att gissa vad det handlar om.

Jag har varit utan tv förut och det var ju inget särskilt konstigt då heller.

Fru Blogger

Fru Blogger

Om man försöker dra fördel av en situation behöver det inte vara positivt. Det kan finnas ett drag av snikenhet i det. Men om man försöker SE fördelar tycker jag att det blir positivt.

Jag har länge tänkt att jag försöker se det positiva i saker som händer men har värjt mig mot det då det låter pretentiöst. (Den uppmärksamma läsaren av denna blogg ser att jag tycker att vara pretentiös inte är något väldigt bra.) Men så omformulerade jag mig till att försöka se fördelarna med det som händer. Och så blir det positivt - utan att vara pretentiöst. Hurra!

Vad är fördelen för dig att bli av med ditt jobb? Vad är fördelen för dig att du blir sjuk? Vad är fördelen för dig att du har en kris? På jobbet eller i äktenskapet eller med goda vännen?

I de allra flesta fall finns det en mening med det som händer. För mig har det varit en styrka att känna detta i svåra stunder. En tunnel har ett slut.

Annars är det ett mörkt hål med händelser som är så meningslösa och/eller hemska att det bara inte går att se fördelar eller mening. Inte så att jag klarar av det i alla fall.

Kaffe och ostbågar? Nej, det är inget tänkte jag när jag tappade ostbågen i kaffekoppen. Men det var riktigt bra! En höjdare.

Vad jag vill säga med detta? Förutom att tipsa om en smakupplevelse. Att man kan blogga om vad som helst och vissa med än mindre innehåll än överst nämna ostbåge-kaffe-provning kan vara så oerhört lästa och diskuterade. Utan att det är viktigt. Men det är som i alla sammanhang, det publiceras så himla skit att man blir förvånad. Om det ändå fanns någon rimlig självsanering av skiten bara... Nåja, jag är väl pretentiös.

Trevlig helg!

Det är så lätt att gå ner i vikt och/eller hålla vikten. Och himla svårt.

Om man äter mer än man förbrukar går man upp i vikt. Äter man mindre än man förbrukar går man ner i vikt. Och så finns det jämvikt. Det låter inte så svårt, och det är det inte heller. Jag tycker att man ska äta av allt så att kosten blir varierad, och ibland kan den variationen betyda rödvin och choklad.

Men så kommer vi till det svåra: hur ofta kan man äta choklad? Och till det ännu svårare: hur gör man när man bestämt sig för att inte äta choklad varje dag och ändå står där mumsande? Hur kan man få sin hjärna att "tänka rätt", tänka som man vet att den borde? Och inte styra bort benen till kylskåpet, eller chokladskåpet, eller brödrosten, eller vad det nu kan vara.

Okej, bevakningen kring Paris Hilton är ju inte mycket bättre. Jag vill inte veta eller se eller höra eller försöka förstå. Hon är så icke. Ickeintressant, ickeproduktiv, ickecharmig, ickesnygg, icke, icke, icke. Icke allmänintressant.

Är det så att det finns ett starkt samband mellan relavans och orimlig mediabevakning? Om man jämför med när Ingmar Bergman dog: ja, det var en stor nyhet och den följde processen och så begravdes han och så är det minnesprogram och nu är han en del av vårt minne och historia, vila i frid.

När det gäller Paris Hilton eller Madeleine känns det som att det är bevisat, den stora bevakningen stor i proportion till deras icke.

Nog för att jag har mycket energi och lätt för att hitta kontaktvägar och dra i tåtar osv. Men om mitt barn försvann, skulle jag då orka dra igång en motsvarande kampanj som försvunna Madeleines föräldrar har gjort? De är inte ens mediamänniskor. Eller just därför? Men har uppenbarligen rätt kompisar och kontakter. Nu har de skaffat sig en presstalesman också. Finns det ingen hejd på deras kampanjande? Eller är det jag som inte förstår vad man kan få sig själv till i en sådan förfärlig situation som att ens barn försvinner? Eller är det dimridåer? Jag vet inte, så klart, om de är inblandade i dotterns försvinnande eller inte, och för min del blir det varken sämre eller bättre - flickan är antagligen borta för gott. Men jag vet att jag är trött på den ständiga och framförallt oproportionerliga mediabevakningen kring försvunna Madeleine.

Om man typ är glad åt småsaker har man mycket att vara glad åt... Som så många andra käcka ordspråk är de verkligen bra. De låter bara sååå töntiga.

Ikväll var det föräldramöte på skolan och vår "fröken" hade ordnat ost och kex och vi föräldrar blev alldeles glada och ystra. Lite som att skjuta i sig sockerdricka. Sedan är det både en bra skola och en fantastisk fröken men det blev bara ännu bättre av lite mys.

Mysigt är det också i mitt trapphus. Ja, på väg i alla fall. Jag ska nu kolla efter en kristallkrona att ha - är det någon som vill bli av med sin? I helgen fick vi ny dörr och det doftar ljuvligt av trä i trapphuset. Dörren har fyra fönster och det är ljust i trapphuset och inifrån kan man se blommorna ute på trappan.

Om en bekant hörde jag att hennes man fått ett nytt jättebra jobb och numera jobbar jämt. Ja, så är det ju, är man uppe i fart så blir det mycket jobb. Men vänta lite. Ett jättebra jobb? Jobba jämt? Hur blev det synonymt?

Visst är det kul att ha roligt på jobbet och då är det lätt till att jobba mycket och man vill verkligen jobba och kan liksom inte låta bli och övriga livet sätts i vänteläge. Men hur blev det ett krav för att få ha ett roligt jobb och inte hinna med familj och vänner och fritid och inte minst ligga i soffan lite då och då?

Då hamnar vi i diskussionen om livspusslet. Men att såga sönder sitt liv i pusselbitar, påklistrade bilder på plywood? Och så kan man lägga till en tärning att kasta och flytta runt bitarna utifrån vad tärningen råkar visa.

Gamla människor brukar prata om sin familj och sina barn och sina barnbarn. Inte om deras tidigare jobb. Vad vill du prata om när du blir gammal?

Jag för min del vill ha allt! Och så hamnar jag i livspusslet...

Mårtenstorget (frukt- och grönsakshandel fram till klockan 14) på lördagarna brukar vara ett säkert kort för att träffa vänner och bekanta och snacka en stund. Men inte idag. För mig.

"Är det inte Jensen, jo det är ju Jensen! Hej, Jensen." En husse och en matte som jag inte pratat med tidigare kommer fram och säger att ja vår hund heter Selma och de brukar ju träffas i S:t Jörgens park på morgnarna. (Antagligen har de träffat Jensens husse med Jensen.) Med hund blir det många kontaktytor. Trevligt!

PS. Hade Selmas husse och matte inte varit ett par med barn hade det varit ett klockrent raggningsförsök. Jag kan prova det någon gång!

Not: Jensen är den svartvitfläckiga gräsätande jaktcockern här i Lund.

Var på min kurs i behandlingssituationens psykologi igår. Det handlar om möten. Hur gör man? Man får träna helt enkelt. Och det kommer att bli fel, om man räknar med det blir det lugnare. Och så länge man verkligen försöker så räcker det en bit på vägen. Men empati tar tid att utveckla. Det handlar så mycket om erfarenhet. Därför blir jag skeptisk när personer som är tjugo och något ska bli coacher.

Borde det finnas en åldersgräns för att vara coach? Visst, man kan och ska lära sig tekniker, och öva och öva. Men jag hade inte velat vara försöksobjekt för en tjugotreåring. Jag tycker att det är synd att ordet coach blivit nött och stött och kanske förbrukat?

Jag har valt att kalla mig samtalspartner istället. Det ger mig utrymme att anpassa mig till min klient och möta denna med just det som krävs i det mötet. Det ger mening att det är ett samtal och inte ett formulär med frågor. Det ger ett samspel som pekar på samarbete.

Vad tycker du är det värsta man kan göra eller som kan hända dig?

Jag tror att det värsta skulle vara om mina barn försvann och jag aldrig fick veta vart de tagit vägen. Näst värst skulle vara att de dog.

Med det i minnet gör det inte så mycket om jag råkar giftmörda min svärfar (bra att jag inte har någon), köra min ekonomi i botten, få gonorré, bli av med min syn, ... Eller något annat världsligt. För det är där jag hamnar hela tiden - hur illa kan det vara? Visst strävar jag mot att vara en god människa, en tillräckligt bra förälder och en sann vän. Men det finns utrymme för det som blir fel. Det är rätt gött!

Barnen är här igen efter fem dagar hos deras pappa. Och det är riktigt gött att ha dem. De är inte meningen med livet men de ger mitt liv mening. Det finns andra saker också men just mina guldpojkar ger så mycket.

Förresten blir jag lite tveksam när jag hör att barn är meningen med livet. När jag hör någon uttala sig om barn som existentiellt allt är det påfallande ofta en trött och utschasad förälder. Som för att legitimera livet måste det vara någon jävla mening med de små kräken som gör en alldeles galen och trött?

Eller som vi sa innan vi kunde få barn: det är bättre med hund för dem kan man skjuta. Fast det var innan vi skaffade hund!

Att ställa "magiska" frågor eller ultimatumfrågor är en intressant samtalsteknik. Om du fick välja helt fritt vad skulle du bli då? Eller om du har ett år kvar att leva hur skulle du göra då? Om du tänker bort allt praktiskt och rationellt och förnuftigt hur skulle du göra då? Och ibland kan svaret bli att jamen det är ju helt orealistiskt. Det är i sig själv intressant men det spännande med övningen är om man vågar släppa på realismen kanske det händer något med tankarna.Det klart, om jag skulle dö om ett år har jag ju inte så lång tid kvar. Och då kanske jag skulle göra konstiga saker, som att äta majonnäs varje dag eller låta tatuera hela min kropp eller börja knarka. Eller så väljer jag att göra precis det jag alltid drömt om. Eller så stannar jag upp och konsoliderar och drar ner på tempot.Ja, jag vet inte hur du tänker. Men jag vet att det händer något inuti när man frilägger idéer och tankar och drömmar. Och då kan man hitta nya vägar som man kan våga ta. Det sägs att det inte är det vi gjorde som man ångrar utan det man inte gjorde.

Barn är som hundar. Man får de barn och hundar man vill ha. Och förtjänar. Men är utgångspunkten kärlek så blir det bra!

Med hundar kan man gå på valpkurs. Det är utmärkt och man får en del tips om regler och gränser och så kan man lära hundarna att gå förbi en bit blodpudding på marken utan att ta den. Det ligger ju så ofta blodpudding och skräpar så det är bra att träna! Kanske vore det bra att träna med lördagsgodiset?!

Med barn är det mer trial and error. Men jag tänker så här: jag är en tillräckligt bra mamma. Och tänk om det hade funnits något som var perfekt - hur skadande hade inte det kunnat vara? Om det t ex hade varit perfekt utan konflikter: hur blir det då för barnen när de möter konflikter utan att ha fått träna hemma?

Attityd är i modern svenska inte bara positivt. Ungdomar som har attityd är tuffingar.

Men attityd är himla bra att ha och är nödvändigt också. Och kan väljas. Till exempel från att förstärka sin ilskeattityd till att välja avdramatisering. Som när någon skäller som en bandhund och man väljer rycka-på-axlarna-attityden. Eller om man istället för att visa fingret till någon, det långa fingret i ilska mot någon, så svänger man pilsnerfilmskäckt med armen och håller upp tummen - och så ser man extra glad ut. Det är svårt att vara arg då! Eller som i lördags när det regnade och vi skulle ha fixardag på skolan. Det positiva med att det regnar när man ska sopa är att det inte ryker sand i ögonen.

Jag återkommer med mer attitydterapi.

Läste det jag skrev för en stund sedan. Det verkar väldigt kritiskt. Men så hittade jag följande på Magnus Betnérs hemsida: "Med tanke på att jag var nära att skjuta mig för ett par dagar sedan så är framsteget enormt." Kris är alltså normalt. Om Magnus Betnér är normal?! För övrigt inga jämförelser mellan mig och MB. Han har ju blivit utsedd till snyggaste man, och det har inte jag. Än. Inte heller till snyggaste kvinna.

Jag har tittat på inspelningen av ståuppföreställningen på Fridhems folkhögskola i somras...

Det var alltså jag, den där 40-årskrisiga kärringen som verkade gå på speed? Och jag som egentligen är så snygg, vad var det för ful typ?! Dryg, sammanbiten, tråkig, med knyckiga ansikts- och kroppsrörelser. Herregud. Nu blir här många timmar framför spegeln. Och då inte med sminkpensel utan rörelseövningar!

Eller är det bara att acceptera ödet som lite lagom småtrist?! Eller börja med andra hobbyer som makramé, frimärken, flygplansmodeller, baka spettekakor, måla spröjsade fönster, renovera elektriska systemet på engelska bilar?!

Ibland får jag frågor om hur jag kan vara så glad eller var jag får min energi ifrån. Det är ju så att jag tycker att det är roligare att vara glad. Och så är jag det. Men det är också ett val. Man kan välja beteende. Visst att det är svårt i vissa stunder, då man till och med kan behöva hjälp med perspektiven, men i normalläget kan man välja. Och det är som jag brukar säga:

Livet är så kort att det gäller att göra undan i dag men också så långt att det gäller att vila så att man orkar!

Och det gäller glädjen också: livet är så kort att man lika gärna kan passa på att vara glad men också så långt att man lika gärna kan vara glad. För att orka.

Och så finns det förstås andra stunder också. Jadå, det gör det! Kanske är det också stunder som samlar kraft för att i huvudsak vara just glad och energisk?

Att knyta en sko är en baggis. Om man kan det vill säga. Jag skulle visa sonen hur man gör härommorgonen. Han har övergått från kardborrband till snören, och då är man stor, och han ville träna innan han skulle ha gymnastik den dagen. Det gick ju bra och han hade klarat av att knyta sina skor själv. Men jag fick tänka till - hur gör man egentligen och samtidigt lära ut och visa?!

Det här är en av roliga sakerna med att vara förälder; att reflektera över vad och hur och varför man gör saker! Och att fundera över några slags vettiga bemötanden på allsköns frågor och funderingar. Men visst, vissa dagar är kämpigare än andra och när man tror att man inte har tid och att stressen är viktigare än något annat, ja då är det lätt att knyta skon ÅT sonen istället.